Vidöstern runt

Höstastersolarna lyser i kapp med himlasolen

 Det finns många vackra sjöar i vårt avlånga land. Vidöstern är en av dem. Förr fanns ett cykellopp som kallades Vidöstern runt. Jag vet inte om det fortfarande körs. Idag tog jag i alla fall en liten tur runt nämnda sjö tillsammans med hunden. Solen lyste och det blev riktigt varmt i luften. Det blev ganska många stopp på både spännande och mindre spännande platser. Givetvis letade vi cacher. Det gäller att passa på när vädret är så gynnsamt. Snart blir det både kallare och mörkare. När snön faller blir det säkert svårare att hitta några gömmor, om man inte kommer precis efter en annan cachare så att man kan följa spåren. På vissa ställen vi besökte idag var det enkelt att hitta fram. Vi följde bara de upptrampade stigarna.

När vi går på livets stig, följer vi ofta i många andras fotspår. Det är så mycket enklare än att bana väg själv. Andra har gått före och visar vägen. Då gäller det att följa de goda föredömena. Ibland måste man lämna de upptrampade stigarna därför att de inte leder dit vi vill komma. De leder oss kanske åt ett helt annat håll. Man kan inte släppa uppmärksamheten bara för att man hittar en stig att följa. Vi måste hela tiden fråga oss om vi är på rätt väg.

 Dagens första gömma hittade vi i närheten av E4:an. Vi körde söderut från Värnamo och körde av vid avfarten till Toftaholm och Dörarp. Där vi tänkte parkera stod redan en bil och ett par stod utanför med kaffemuggar i händerna. Vi stannade i närheten och väntade ut dem i bilen för de blockerade vägen till cachen. De tröttnade väl på att fika och hångla till publik för efter ett tag åkte de iväg. Då kunde vi passera grinden i viltstängslet och promenera ner till cachen som vi hittade utan att kolla hinten. Stället var ganska uppenbart. Vi såg spåren av andra cachare.

Vi hittade andra spår, när vi återvände till bilen. I diket låg ett stort plåtskåp dumpat. Det såg lite mystiskt ut för det var öppnat och innehöll lite papper som nog inte borde kastas så där. I min fantasi tänkte jag att det kanske var ett kassaskåp som någon stulit och sedan gjort sig av med på första bästa plats de hittade. Man kanske skulle kontakta polisen.

 Vid Toftaholms herrgård finns en holme som kallas Stenhusholmen. Där fanns en gång ett stenhus som det ursprungliga Toftaholm. Nu är det bara en ruin som ligger på en vacker plats med ekar och bokar runtomkring. Där hittade vi nästa gömma.

 Den stoltaste hus kan bli en ruin. Jag har besökt ett antal ruiner och övergivna förfallna hus på mina cachingrundor. Så är det med människor också. Den stoltaste människan kan förvandlas till en ruin. Det finns mycket som kan påverka förfallet. Livet kan vara grymt mot oss, men grymmast är nog vi människor. Vi kan vara grymma mot varandra, men ibland är vi grymmast mot oss själva. 

 Runt holmen gick en vacker stig. Vi gick bara halva rundan. Sedan sneddade vi tvärsöver holmen i ett dike som kanske tillhört försvarsverket runt stenhuset.

 På strandängarna i närheten betade kor och där rastade mängder av fåglar. Det var oerhört vackert. När vi kommit över bron igen såg vi att området var ett naturreservat. Det kan jag mycket väl förstå att man vill bevara denna plats.

 Herrgården som nu är hotell passerade vi på vägen ut till holmen. Där har jag varit och ätit julbord några gånger, men det var ett antal år sedan. Snart börjar väl annonserna komma i tidningarna om att det är dags att boka julbord. Men på senare år har jag nöjt mig med det som serveras här hemma på julafton.

 Även modernare ställen kan förfalla. Vi åkte vidare ner till Dörarp. Strax innan ligger Gyllene Rasten, en gång ett populärt matställe vid riksettan. Nu står det tomt och övergivet. Den stora allfarvägen har flyttat.  Ingen stannar där längre utom möjligen en och annan galen geocachare som vill logga cachen som finns där. Det var riktigt sorgligt att se stället degenerera. Här har vi varit och fikat eller ätit mat flera gång förr.

När människor överges degenererar de också. Vi behöver varandra för det är i mötena med andra människor vi växer. Det är när vi blir sedda som vi blommar ut. Det är sorgligt att se hur människor undviker och nonchalerar vissa personer. Det kostar inte så mycket att ge en annan människa en blick eller ett leende.

 Hittills hade sökandet gått bra, men nu började svårigheterna. Vid Sundet stannade vi för att leta efter en liten cache, men den lyckades vi inte lokalisera. Det var mycket vatten i Vidöstern och i Lagan efter den senaste tiden regnande. Vattnet strömmande snabbt under bron och förbi båthamnen.

 Utsikten från bron var magnifik. Det var fler som beundrade utsikten. Ett helt gäng med motorcyklister hade träff vid badplatsen. Det var synd att maken inte kunde följa med idag. Då hade vi kunnat ta hojen. Men i så fall hade hunden fått stanna hemma. Han var nog glad att jag tog bilen så han fick följa med.

 Vi besökte hembygdsparken med sina fina hus. Det var där gömman skulle finnas. Jag tror jag vet ungefär var, men burken ville inte hamna i mina händer idag.

 Det gick inte heller så bra på nästa ställe som också var en ruin. Det var vid resterna av en gammal kyrka som vi letade en bra stund. Någon hade skrivit i en logg till en av dagens cacher att traktens gömma krävde en hel del forcering av terräng. Det kan jag hålla med om. Ibland borde de nog rankas lite högre för vissa var besvärliga att ta sig fram till. Jag tycker också att hinterna många gånger var oanvändbara, obegripliga eller bara glada tillrop. En del ledtrådar kunde stämma in på nästan allt i omgivningen. Jag gillar kluriga ledtrådar, men de ska vara relevanta.

 I Lagan smög vi runt knuten på ett fritids ner till fallen. Det var mycket gott om vatten i ån. GPS:n ville skicka ut oss i det forsande vattnet, men vi avstod. Den cacher får nog vänta tills vattenståndet sjunkit lite grann. Men nu vet vi att man ska leta på helgen. Då är fritids och fabriken bredvid stängda och ingen behöver undra vad vi gör där.

 Söder om samhället Lagan fanns en runsten. Där hade Sagomuseet lagt ut en cache. De har lagt ut ett stort antal cacher med spännande berättelser och sägner från trakterna i Sagobygden. De är oftast ganska lätta att hitta och gömmorna är bra. Denna var inget undantag. Vi följde spåren efter tidigare loggare. 

 Det skulle finnas flera i cacher i närheten. Vi följde Bergastigen en bit till en ravin. Det var trolskt på botten av ravinen, men cachen hittade vi inte. Ibland är det svårt att ha med hunden. Han trasslar in sig i buskar och snor kopplet runt träd. Med kopplet i ena handen och GPS:n i den andra är det inte så enkelt att klättra i raviner. Det är därför jag hellre åker själv emellanåt.

Vi har händerna fulla, säger vi ibland. Det är mycket på gång samtidigt. Då gäller det att veta vad som är viktigt och vads om kan prioriteras bort. Livet rymmer ju inte allt. Vi kan ha synpunkter på hur andra prioriterar olika aktiviteter i sina liv. Men det är ändå så att det är varje människas val. Vi kan aldrig välja åt någon annan. Vi kan bara dela med oss av våra erfarenheter och råd. Valet är upp till var och en. 

Dagens cacher hittades på andra sidan länsgränsen, men den sista gömman placerade jag själv ut precis på gränsen. Jag tog de mindre vägarna genom skogarna från Lagan och hem. När jag passerade gränsen kom jag på att jag hade med mig några burkar färdiga att läggas. Vid gränser skulle det passa med en gömma. Jag bromsade in och backade tillbaka en bit. Det fanns gott om skyltar som markerade gränsen, både moderna blåvita och äldre modeller huggna i sten. Ett älgtorn stod tomt men om någon månad kanske det bemannas som en gränspostering. Jag hittade en bra plats för burken och kunde snart fortsätta hemåt igen.

Vi passerar många gränser i livet. Ibland märker vi inte ens att vi kommit in på ett annat område. Vi går från barndom till ungdom och vidare till vuxenlivet. Vi märker inte när det händer, men plötsligt upptäcker vi att gränsen är passerad. En dag upptäcker vi att vi blivit gamla och kommit in i ålderdomen. Tecknen smyger sig på oss. Vi kan slå dem ifrån oss, men livet har sina faser. Vi är inte evigt unga. Var tid har dessutom sin charm. Det är inte enbart negativt att bli äldre. Jag hoppas att vi får uppleva många år framför oss. Men när Gud vill, kommer jag att passera den sista gränsen och komma hem.