Dagen då det grönskade

 ¯Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid. ¯Kom med, kom med på vandringsfärd i vårens glada tid!¯Var dag är som en gyllne skål, till brädden fylld med vin. ¯Så drick, min vän, drick sol och doft, ty dagen den är din.¯

Så kom äntligen den där dagen då allt började grönska igen. Efter några varma dagar kom regnet och satte igång allt. Gräset blev grönt på en gång. Forsythian blommar på sina kala grenar. Vitsipporna brer ut sig på marken. Göken gal och svalorna flyger högt. Då vill både hundar och mattar ut och promenera.

Vi gick vägen uppåt skogen. Jag lyckades hindra hunden från att vältra sig i det som stank på åkern. När vi gick förbi grannens får, kom de springande och bräkande emot oss. De små lammen är för söta. Jag vet inte om de tror att Takko är en av dem. Han är ju också vit och i lammstorlek. Vi fortsatte uppåt skogen och de följde med oss en bit på andra sidan stängslet.

Det blev hela hundrundan idag. Det var lite pölar på marken efter regnet. Vi passade på att gå mellan skurarna. Solen sken och blåbärsrisen lyste i rostrött. Det såg verkligen konstigt ut. Det kanske inte blir några blåbär i år. Det såg ut som om riset skadats av frostnätterna denna kalla vår. Vi får hoppas att det klarat sig på något ställe i alla fall. Blåbär vill vi ju ha.

Kullen bakom huset lyser vit och blå av alla sippor, men nu kommer liljekonvaljespjuten och skjuter upp ur marken. Kullen ser ut som en igelkott. Snart kommer luften att fyllas av den underbara doften och de vita små klockorna kommer att locka oss att plocka stora buketter. 

 ¯Långt bort från stadens gråa hus vi glatt vår kosa styr,¯och följer vägens vita band mot ljusa äventyr.¯

Med öppna ögon låt oss se på livets rikedom¯som gror och sjuder överallt där våren går i blom!¯

Efter alla regnskurar kom solen fram igen. Det blev sommarvärme på en gång. Framåt kvällen drog vi på oss mc-ställen och åkte en runda med motorcykeln. Först tankade vi upp i Forsheda. Sen körde vi över Dannäs,  Gavlö, Skällandsö och Tannåker längs Bolmens östra sida. Björkarna skimrade i ljusgrönt. I bokskogarna höll löven också på att spricka ut. De var underbart vackert längs vägen.

Det blev några stopp på rundan. Jag hade laddat in några cacher i GPS:en och första stoppet blev vid Tippvagnsparadiset. Platsen ligger vid en liten sjö och har varit en torvmosse. Den gamla järnvägen, som fraktade torven, är numera borta och omgjord till cykelväg. Fast man kan köra med bil eller varför inte motorcykel på grusvägen med grässträng i mitten. Kvar finns rostiga gamla tippvagnar och rester av byggnader. Stället påminde lite om Kyrkömosse men i en lightversion.

Cachen hittade jag med en gång. Den var inte så svår att hitta som Kyrkömossecachen. Jag skrev mitt namn i loggboken och lade tillbaka cachen.

Maken undersökte ruinerna efter ett hus och trodde att han hittat resterna av en gammal elorgel. Det är lite synd att saker förstörs så här därför att ingen tar hand om dem. Samtidigt skapas förstås spännande miljöer på de mest oväntade ställen. Som maken sa efter dagens tur så kommer man genom geocachingen till spännande ställen man aldrig skulle hittat annars. Han kanske äntligen förstått tjusningen med att geocacha.

Vid gömman fanns en liten sjö där det simmade en massa fåglar. Utsikten var det inget fel på men efter regnet började förstås knotten komma fram. Värme och regn leder till knottinvasion.

Vi fann det för gott att fortsätta färden runt Bolmen. Vi körde på små vägar som ingen av oss kört tidigare. Annars har vi åkt Bolmen runt flera gånger nästan varje år. Det är en lagom runda med fin utsikt och trevlig natur.

Längst i söder ligger Skeens kraftverk. Här produceras en hel del elström till våra hus. Vi stannade och klättrade uppför trappan till dammen för att titta på utsikten.

Vi letade en stund efter cachen som skulle finnas här, men vi hittade den inte. Den har inte loggats sen i höstas. När man läste loggar och beskrivning, var det ganska uppenbart var den skulle finnas. Kanske fanns den inte kvar. Vi fortsatte resan i stället. Det fanns ju fler spännande ställen.

Mitt i skogen hittade vi ett stort flyttblock, som kallades Ivars kyrka. På 1500-talet var det en präst som vägrade lämna katolska kyrkan och därför blev avsatt från sitt ämbete. Här vid stenen samlade han sina trogna till gudstjänst. Det fanns en spännande historia att läsa på skyltarna som Sagobygden satt upp på platsen. Där fanns också informationsskyltar om naturreservatet och de vandringsleder man kunde gå i området.

Givetvis fanns det en geocache här. Vi hittade den enkelt och jag kunde logga den. Jag tog vägen genom sprickan i det stora flyttblocket, som verkligen var maffigt. Vi funderade på hur det hade hamnat här och hur det sett ut här förr. Sedan fortsatte vi västerut längs vägen mellan Ljungby och Halmstad, RV25.

Vid Boasjön fanns en fin rastplats där vi stannade till. Jag letade reda på cachen och maken såg sig om på platsen. Det fanns verkligen gott om bord och bänkar där man kunde fika om man hade matsäck med sig. Det hade inte vi. Vi fick nöja oss med en logg.

Sjön låg blank och stilla och vi såg att det fanns en badplats där man kunde ta ett dopp. Vi var inte precis sugna och dessutom hade vi glömt badkläderna hemma. Det får bli en annan gång. Det blommade i träden som växte på gräsplanen. Där fanns också en minnessten som Södra hade rest efter den stora stormen Gudrun. Den kommer vi väl ihåg. Strax norr om vägen ligger Byholma dit människor vallfärdade för att se de stora timmerupplagen efter stormen. Nu körde vi bara förbi vägskyltarna dit när vi fortsatte färden och vände norrut.

Det var dags att vända hemåt igen. Vi körde vägen över Odensjö längs Bolmens västra sida. Den går mellan sjöarna Unnen och Bolmen. Solen dalade och lyste som en stor eldboll på himlen. Jag försökte fotografera den men kameran såg inte ljuset på samma sätt som våra ögon. Fast bilden blev rätt bra ändå. Sista sträckan var ju välkänd för oss. Vi körde upp till Tallberga och svängde där mot Svanaholm. Sedan fortsatte vi mot Hjälmaryd för att ta vägen via Torskinge hem till Rannäs. Vi såg många rådjur, harar, tranor, korpar och gäss längs vägen. Vi tänkte båda att nu är det den bästa tiden på året.

När vi kom hem blev vi välkomnade av Gulliver som satt på altanräcket som ett stenlejon på sin pelare. Han ville gärna följa med in. Hunden blev också glad att se oss. Det brukar kunna bli lite kyligt när solen går ner, men jag frös inte alls på rundturen. Ändå var det gott att värma sig med en kopp te och en macka. Det var årets första mc-tur för min del. Maken har varit ute några gånger tidigare i vår. Jag hoppas det blir fler turer, kanske redan den här långhelgen, om vädret tillåter.