Äntligen hemma igen

Då var jag äntligen hemma igen. Även om utsikten var vacker från mitt fönster på Hematologen i Jönköping, så var det skönt att komma hem till Rannäs. Maken och sonen hämtade mig idag på eftermiddagen. Sonen fick övningsköra hem och det gick ju bra. 

Ibland blir det inte enligt planerna. Jag fick stanna kvar lite längre på sjukhuset än det var tänkt. Jag fick lite feber och kunde inte äta i princip något utan att må illa. Dricka gick ganska bra. Det jobbigaste var nog att jag inte riktigt hade kläm på vad som skulle hända. Jag var inte beredd på att det först var cellgiftsbehandling. Den var tuff. Inte så konstigt att man mår dåligt. Jag hade mest hört att jag skulle få sprutor för att stimulera stamcellsproduktionen. Jag kanske missade informationen om cellgiftsbehandlíngen. Den var som sagt, tuff och det kommer ju mera av den varan längre fram.

Vad som händer nu är att jag ska vila imorgon. På onsdag ska jag börja ta mina sprutor. De tar jag själv i fem dagar. Sen får vi hoppas att tillräckligt många stamceller har letat sig ut i blodet. På söndag åker jag till Linköping. Då ska de ta prover. På måndag är det tänkt att skörda stamcellerna. Om det inte räcker med en skörd, får jag stanna lite längre. Då blir det ytterligare en skörd.  Jag får väl berätta mer om det senare. 

Just nu är jag trött och behöver vila. Det var en som var glad när jag kom hem. Takko tycker nog att ordningen är återställd nu. Han står jämte mig och vaktar mig.

Tack, alla som skickat hälsningar på olika sätt! Tack för alla förböner! Fortsätt gärna med det. Jag tänker på er också och saknar er. 

Mobiliserad till Ryhov

Idag var det dags att inställa sig på Länssjukhuset i Ryhov. Mobilisering kallade dem det jag skulle vara med om. Det blev en tidig morgon. Maken skjutsade mig och vi var framme redan kvart över sju. Han följde med mig till avdelningen där jag skulle läggas in, men sen fick han åka vidare till jobbet. Det var hans sista dag innan semestern börjar.

Det fanns inget rum ledigt för mig så tidigt så jag fick börja min behandling på dagsjukvården. Det blev provtagning och sedan dropp i mängd och parti. Jag fick både cellgift och vätska. Sen gav de mig mediciner som ska skydda njurarna och så ville de att jag skulle kissa floder för att rena systemet. 

Jag blev lite trött när jag satt i min stol medan droppet sakta rann in i mina blodådror. Det kanske berodde på den tidiga starten, men behandlingen var inte så kul den heller. Jag mådde lite konstigt ovh det tröttade nog också.

Sen blev det lunch. Jag var inte så sugen på mat, men lite kyckling med potatis och grönsaker kunde jag få ner. Jag hade gärna hoppat över currysåsen men allt var indränkt i den. 

Vid tretiden fick jag flytta in på mitt rum. Det var skönt att kunna sträcka ut sig på en säng. Jag vilade en stund. Utsikten över stan var idag omväxlande grå och regnig eller solig. Just nu regnar det rätt bra.

Plötsligt var det dags för kvällsmat. Jag var inte hungrig även om rostbiffsmackan såg god ut. Det var den också. Lite lyckades jag få ner i alla fall.

I natt ska jag sova här, men imorgon får jag åka hem igen. Jag ska få ta sprutor själv som ska mobilisera stamcellsproduktionen. Det r veta mer om imorgon. Nu ska jag bara vila efter en ganska jobbig dag. Nu hoppas jag att jag kan sova gott. Imorgon blir jag hämtad av resten av familjen.

Onsdag med tjejerna

Veckorna rullar på, dagarna kommer och går. Ibland känns det som om inget händer och man blir dagvill. Men det är oftast de små detaljerna som avslöjar att tiden går. I sovrumsfönstret har jag en Svärmors tunga. Den har haft knoppar ett tag och i morse hade de öppnat sig. Det är lite spännande, när krukväxter som man inte så ofta ser blommor, på visar upp sig. Klibbiga är de, men det får man ta.

Dagen var annars bokad för en träff med tjejgänget. Jag har ju inte kunnat vara med på träffarna under våren och det har jag saknat. Nu ville de komma och ta med mig ut på en fika på Våffelcaféet i Dannäs. Det var lite lagom långt borta och våfflor tackar man ju inte nej till. E liten stund innan de skulle komma och hämta upp mig smet Takko ut genom dörren och försvann över kullen i ilfart. Det var väl grannens löpande tik som drog. Han dröjde och jag var tvungen att lämna det till pojkarna att se till så att han kom hem igen.

Det var ett tag sedan jag var här och fikade. Platsen är välbekant. Jag har ju till och med jobbat ett par korta perioder här i den gamla skolan där fiket är inrymt. Det är alltid roligt att komma tillbaka och se hur det har förändrats sen dess. Bilden ovan är från förra besöket. Idag var dety inte så många som satt ute. Det var inte regnigt, men lite blåsigt. Så vi valde att gå in i stället.

I den gamla skolsalen där jag undervisat klass 4-6 var numera cafélokalen. Det ska också finnas Bed&Breakfast i huset. Vi beställde våfflor och det fanns många olika sorter att välja på så det var lite svårt att bestämma sig.

I de gamla glasskåpen där vi hade läromedel m.m. fanns nu kaffekopparna. Det fanns hur mångha olika modeller som helst att välja på. Jag valde en liten rak modell med blåklockor på. I de vida modellerna svalnar kaffet för snabbt, tycker jag.

Vi fick vänta lite medan våfflorna gräddades men spå var de alldeles nygräddade när de kom på bordet, Det här var sommarvåfflan minus marängerna men med jordgubbar glass och grädde med sylt. Det var jättegott. De som valde med maränger hade fått några sådana smulade över tallriken. Jag gillar inte dessa bakverk. De är för söta för mig. Våfflan var god utan.

Det var riktigt roligt att träffa alla tjejerna och höra hur de mådde. En del jobbar fast de är pensionärer. Det blir så när det är brist på lärare och skolledare. Jag hade ju en del att ta igen eftersom jag inte varit med under våren. De ville förstås höra lite om vad jag har varit med om och vad som ska komma. Det är bara trevligt att dela livet med varandra, som vi gjort nu i 30 års tid.

Vi satt en bra stund och bara pratade. Man vill ju inte sluta när man har trevligt. Till slut var det ändå dags att bryta upp och åka hem igen.

Ute i foajén fanns det saker att inhandla om man ville. Där fanns smycken, fårskinn, ljus, sylt och saft m.m. Det var säkert lokala leverantörer som visade upp sina varor. Under bolmendagarna brukar det vara många som ställer ut och säljer de de gjort.

Two Faces hade bidragit med flera verk bl a dekorationerna på borden därinne. Utanför fanns ett läckert bord i rostig metall och betong som vi nog alla ville ha. Under våren hade de andra varit hos en hantverkare och gjutit i betong men tyvärr kunde jag ju inte vara med då. De hade köpt en fin liten bricka till mig som jag fick idag. De tyckte att jag skulle ha den att sätta min mugg på och kanske en liten kaka också. Eller så kan man ju ha ett ljus på den. När jag kom hem provade jag med min temugg. Tack för utflykten, fikat och presenten, alla tjejer! De gladde mig mycket allihopa.

Det var en härlig utflykt. Ibland blir det inte av att man besöker de nära ställena. Dannäs ligger inte så långt borta så dit borde vi kunna åka och fika fler gånger. Familjen gillar väl också våfflor. Nästa gång ska jag nog testa blåbärsvåfflan. Maken kom hem med en stor skål blåbär som han plockat uppe i skogen. Det är inte alls dumt med blåbär och mjölk till kvällsmat.

Hur gick det då med Takko? När jag kom hem, var han hemma. Han hade kommit hem självmant efter en bra stund som tur var. Nu blir det husarrest ett tag framöver och bara promenader med koppel.

Måndag med grabbarna

Första semesterveckan, men maken jobbar den här veckan också. Självvalt! Men sonen har en vecka ledigt och då får väl grabbarna och jag ge oss ut på lite semesterutflykter. Våra planer för veckan var att en dag besöka min mamma och att logga någon gömma sm kommit längs vägen. På morgonen såg jag att det kommit en till gömma på en plats som jag kände väl igen. Det passade ju alldeles förträffligt med våra planer.

Lunch vid badstranden lät väl både mysigt och idylliskt. Vi stannade till vid Söderport och handlade med oss lite asiatisk buffé att njuta av. Nu var det inte så mysigt för det blåste rätt rejält. Den ensamma bänken stod precis i värsta vindfånget. Så vi flyttade på den och ställde den i lä bakom bilen. Sen kunde vi äta vår lunch utan att maten blåste bort.

Det kom en ung familj för att bada. Det såg kallt ut där de vadade i vågorna. Den här badplatsen i Eriksbo är väl inte så känd så det var nog lokala intressenter som säkert undrade hur vi hittat dit. Här har jag varit flera gånger förut. Vi har haft hajk här bland annat. Om man följer stigen en bit bort kommer man till Åsbroäng. För mycket längesen var jag på läger här. Jag kan inte komma ihåg att det var pojkar med på lägret så jag undrar om det inte var ett flickläger i början på 60-talet. Det var andra tider då.

När vi alla blivit mätta, tog vi strandstigen drygt hundra meter bort för att leta upp gömman Badplats Eriksbo. Takko var glad att han fick följa med den här gången. Vi mötte en dam med hund när vi skulle vika av ner mot vattnet. Platsen verkar ganska välbesökt i alla fall.

Vågorna skvalpade mot den steniga stranden där man kunde göra strandfynd om man ville ge sig ner dit. Vi nöjde oss med att leta upp den lite kluriga gömman. Det var sönerna som gjorde det största jobbet. Jag bara pekade lite med handen, men de har väl lärt sig av sin mor att man kan och ska pilla på allt när man letar burkar.

Vi var inte först att logga och det hade vi inte räknat med heller. 1000sjöar hade varit morgonpigg som vanligt så viv visste att vi inte kom bättre än tvåa. Det gör inte mig något. Jag jagar inte FTF:er om det inte ramlar på mig cache där jag befinner mig. Det är fler än jag som observerat att det inte är lika stort tryck längre när burkar släpps. Det kanske har släppts för många och efterfrågan är mättad. På en del håll är det trångt på cachingkartan. Entusiaster finns alltid men det finns många som bara tar lite burkar då och då. Just nu får jag väl räkna mig till dem. Jag funderade också på om inte en del gamla och ganska ointressanta burkar borde arkiveras för att ge plats åt nya gömmor. Man kanske skulle se över sitt bestånd. Det är roligt att logga gamla gömmor, men helst ska de ha något att visa. Det gäller förstås även nyare gömmor och det finns de som aldrig borde kommit till. För närvarande fortsätter jag med mina månadsmystar och nöjer mig med det.

 Efter loggningen vände vi tillbaka mot bilen. Det var inte så långt till nästa gömma som heter Våtmark. Det lät riktigt spännande med ett litet fågelparadis vid Åråns mynning i Furen. Jag har inte lagt märke till det här stället förut. Vilken tur att det kom en gömma här då så vi kunde stanna till och studera lite fåglar. Gömman hittade sonen innan jag hann hjälpa till. Jag behövde bara skriva min signatur i den lilla loggen. Det var en snygg gömma.

På slänten hade man planterat havtornsbuskar. Det fanns bär på en del av dem men de var förstås inte mogna än. Havtorn är både goda och nyttiga.

Gömslet var mest som ett plank med fönster i. Man kunde stå under tak och titta på fåglarna utna att störa alltför mycket. Förut var det visst ett surhål här, men 2011 hade man grävt upp en massa och skapat några dammar. Nu trivdes fåglarna bättre och även grodorna.

Vi såg en hel del fåglar mest skrattmåsar, men även kanadagäss och några gäss som vi bara såg på avstånd. Tofsviporna kände vi enkelt igen och det kanske var en strandpipare som vadade längs vattenbrynet.

Till de större djuren som befolkade området hörde stutarna. Fåglarna brydde sig inte om vår närvaro, men stutarna blev lite nyfikna på oss och ville närma sig. Vi var inte så sugna på en träff. Vi tyckte att det var dags att dra vidare. Hittills hade vi haft tur med vädret. Inget regn fast det fanns mörka moln på himlen när man kikade åt olika håll. Regnet kom senare på hemvägen och då kom det rejält med vatten.

Dagen huvudmål var Kolvarp och ett besök hos min mamma och pojkarnas mormor. Vi satte den yngre generationen i arbete med att fixa kaffe och skära upp lite vattenmelon åt oss. Det var läskande och gott.

Mamma såg pigg ut även om fötterna var svullna. Hon andades nog lite lättare nu verkar det som.Det var roligt att träffas och prata en stund. Det är betydligt lättare än att prata i telefon med henne. Det är tur vi har cyberrymden också så att vi kan hålla kontakt.

Lille Noah dök upp tillsammans med sin mormor och sken som en sol när han fick syn på hunden. Det är en riktig solstråle. Han fyller snart ett år och har lärt sig att gå riktigt bra nu. Gammelmormors rollator är rolig köra runt med. Det blev ett rollatorrace i köket som slutade med en karusell. Då blir man lätt lite yr i mössan.

Sen var det dags för oss att säga hejdå och åka hemåt efter en trevlig utflykt med grabbarna. Vi kom hem strax före maken. Sen blev det en lugn hemmakväll medan regnet strilade på fönstren.

Gandalf har ont i ett ben så hän är väldigt stillsam av sig just nu. Takko sympatiserar men han kan vara lite jobbig nu. Ibland ylar han så att man blir tokig. Han är väl en gammal senil gubbe som ser lite dåligt och inte riktigt hänger med. Elva år fyllde han i helgen. Men har har sina ljusa stunder också.

Blåbär, burkar och pizza med pojkarna

Nu är blåbären mogna i Rannässkogarna. Det blir ett bra blåbärsår dessutom. Det var varmt när blåbären blommade och frostnätterna uteblev. Helt perfekt för en god skörd.

På eftermiddagen idag tog jag med mig hunden och åkte upp till skogen för att se med egna ögon. Det fanns flera bilar parkerade och en och annan bärplockare bland tuvorna. Blåbären var mogna och ganska stora och många. Takko var inte så intresserad av bären. Han ville mest nosa på allt annat. Men jag började fylla en liten yoghurthink.

Det tog en liten stund eftersom jag inte använder repa. Jag föredrar att plocka med händerna även om fingarna antar en blålila ton. Lite jobbigt var det för ryggen och höfterna. Jag får ta det försiktigt när jag förflyttar mig så jag inte snubblar. Det kan göra djuriskt ont när jag tappar balansen och det hugger till i höften. Då kommer tårarna ibland oanmälda. Frågan är om höftproblemen beror på sjukdomen, behandlingen eller har med åldern att göra. Mina höfter kanske är utslitna. Jag får nog ställa frågan till någon som kan tänkas ha ett svar.

Igår var vi inne på sjukhuset, men då träffade jag bara sköterskan som gav mig min medicin för skelettet i droppform. Sen kunde vi gå därifrån. Nu har jag avslutat den sjätte kuren med cellgifter. Nästa hålltid är om en vecka. Nästa fredag ska jag läggas in i Jönköping. Så nu har jag ledigt en vecka. Lite semester.

Jag har frågat pojkarna vad de vill hitta på, när vi är lediga och har lust att ge oss ut på något äventyr. Pizza på Chaplin var ett av förslagen från sönerna. När vi ändå var inne i stan och det närmade sig lunchtid så passade vi på att besöka det stället.

Vi beställde alla olika sorters pizza. Yngste sonen valde den prisbelönta Santa Lucia. Den har jag aldrig smakat, men den såg riktigt god ut. Pizzorna är lite lagom stora, men jag orkar inte äta upp allt ändå. Jag förstår inte vitsen med dessa jättepizzor som serveras på en del restauranger. Man får ju bara slänga en massa mat och det gillar jag inte. Det viktigaste är trots allt smaken och min Hawaiipizza smakade alldeles utmärkt. Pizzasalladen var också riktigt god. Det är inte alltd jag gillar den. Mätta och belåtna åkte vi sedan vidare till mataffären för påfyllning av förråden.

På hemvägen åkte vi en liten omväg över Gamla Åminne. Det är ju dags att försöka få till en ny månadsmyst i min serie Årshjulet. När vi ändå var på plats tänkte jag passa på att lägga ut för flera månader. Jag vet ju inte riktigt när jag kan ge mig ut nästa gång. Det är lika bra att placera ut gömmor för juli, augusti och september. Pojkarna var med för att hjälpa till med gömmandet.

Vårens och försommarens gömmor har fört oss till bokskogarna öster om Källundasjön. Nu hamnade vi i en helt annan skog, en lärkskog. Jag gillar lärkträden med sina mjuka barr och häftiga upprättstående kottar. Det fanns skogsvägar i området men de flesta hade bommar tvärs över vägen. Vi parkerade bilen och traskade runt lite på olika ställen som verkade lovande.

På ett annat ställe som vi undersökte passerade vi utanför vilthägnet. Vi såg dovhjortarna i hägnet söder om sjön när vi åkte där förbi. Här var slyskogen tät och inga hjortar syntes till. Däremot upptäckte vi ett stort getingbo på stegen över stängslet. Vilken tur att vi inte skulle passera däröver.

Ett annat intressant naturfenomen fann vi på en mossig stubbe. Det såg mest ut som en orangegul skålsvamp. De är riktigt häftiga varelser och lyste som solar mot oss.

Pojkarna fick ge sig in bland den tätare vegetationen och leta efter bra gömställen. De börjar nog få lite känsla för det där nu. Dessutom gömmor de burkarna väl så det gäller nog att leta ordentligt om man ska hitta gömmorna.

Solen sken och himlen började anta en klarblå färg. Det var varmt i luften dessutom så det hade inte varit helt fel med lite vätska, men det fick vänta tills vi kom hem.

Vi gick nog en dryg kilometer i alla fall. Pojkarna gick kanske lite mer än vad jag gjorde. Det var inte alla ställen som passade att gömma burkar på. Här fanns det ett gömsle bakom de täta granarna och ett tak utan väggar, och vi undrade vad de använde det till. De kanske utfodrade djur eller samlades här vid jaktturer. Gamla Åminne ordnar ju jakt för grupper. Det luktade inte så trevligt på platsen för de hade spridit ut något illaluktande så vi stannade inte så länge utan återvände till bilen och körde vidare.

På körvägen såg jag det första höstlövet. Det var väl ändå alldeles för tidigt. Visserligen brukar asparna fälla sina löv tidigt och gärna ändra färg till gult eller orange, men det här nåste väl vara rekord.

Alla tre burkarna fann en plats att vila på tills någon geocachare löst mysteriet och besöker dem för loggning. På kvällen satte jag mig vid datorn och slutförde cachebeskrivningen till julimysten. Jag hade redan förberett alla tre gömmorna, men nu när jag hade de rätta koordinaterna kunde jag slutföra arbetet och skicka in den första gömman. Vid halvtolv klickade på "submit" och gick och lade mig. När jag vaknade på morgonen, såg jag att en reviewer hade godkänt den vid halvsjutiden på morgonen så det var bara att vänta på de första loggarna. Men riktigt så enkelt var det inte.

Julisemester har jag kallat den här månadens gömma. När man har semester, har man oftast lite mer tid att pyssla med gåtor och klurigheter. Det kan nog behövas lite tid för att lösa de här knepigheterna. Jag har valt ut flera av mina favoriter som Sudoku, Kakuro och KryssRing, men jag har inte valt de enklaste varianterna. Därför har jag satt en högre svårighetsgrad på gömman. Det kan vara kul som omväxling. Maj månads gömma var en riktigt enkel historia och man får ju variera sig lite. Hittills är det bara en som fått grönt i geocheckern och än har ingen loggat gömman. Vi får se vad som händer. Säkert är att det kluras i stugorna lite här och där.

Dimmiga tankar

På kvällarna dansar älvorna i byn. Det är så hög luftfuktighet nu att markdimman stiger och bäddar in allt i ett grått dis. Det kan vara vackert men också lite gåtfullt. Man anar rådjuren som sticker upp sina huvuden bland åkerns säd. Ibland hör man deras rop och varningar.

Dimman kan stundom hamna i huvudet på oss också. Tanakarna blir lite dunkla och oskarpa. Det kan vara svåret att samla tankarna och få struktur på dem. Så tycker jag att det har varit lite på sistone. Jag läser ju ofta en hel del och då stimuleras de egna tankarna. Men den här våren och sommaren har jag inte haft ork eller ro att läsa lika mycket. Nu har jag kanske hittat tillbaka till lite intressanta texter, men det tar tid att få ordning på tankarna.

Jag har en andaktsbok som jag försöker läsa varje dag. De senaste veckorna har temat handlat om frihet. Det har varit intressanta tankar som jag fått ta del av. Frihet är något vi ger varandra. Alla människor behöver ett visst mått av frihet och i alla goda relationer ger vi varandra eget utrymme. Trots att vi är beroende av varandra behöver vi också känna att vi är fria människor med en egen vilja och egna önskningar.

Många människor upplever begränsningar på olika sätt. Det kan vara andra människor som begränsar deras utrymme. Det kan också vara samhällssystem och traditioner som man har svårt att frigöra sig ifrån. Man får kämpa för sin frihet, men frihet är svårt att ta sig. Riktigt fria blir vi inte förrän vi ger varandra frihet.

Förra veckan läste jag en betraktelse av en präst som skrev tänkvärda ord. En hönsmammas vishet hette betraktelsen av Charlotte Frycklund. Läs den för den är tänkvärd. Den handlar om Gud som en hönsmamma som bryr sig om sina barn. Han samlar sina barn och vakar över dem, men han ger dem också frihet att utforska livets gåva.

I söndags var jag på gudstjänsten i Missionskyrkan. Jag orkar inte alltid vara med. Därför är dt extra roligt de gånger jag orkar. Det var en fin gudstjänst som inleddes med att vi lyssnade på en lovsång som heter Brustna kärl. Det är ju så vi kan känna oss ibland. Men det är då vi behöver den oändliga nåden.


Även resten av sångerna och psalmerna följde detta tema. Dagens tema i kyrkoåret var Efterföljelse och predikan handlade om ett lite ovanligare ämne. Det är inte så ofta man lyssnar på en predikan som handlar om att vi ska underordna oss varandra. Paulus skriver om detta i Efesierbrevet. Det är väl framför allt orden om att kvinnan ska underordna sig mannen som många vänder sig emot och menar är otidsenliga. Vi fick i predikan veta att det ord som översätts med "underordna" kanske inte har riktigt den betydelse vi tror. Många ord ändrar ju betydelse med tiden inte minst p g a av samhället förändras och därmed språket. Dessutom behöver man läsa hela sammanhanget. Om man fortsätter att läsa texten så handlar den om hur mannen ska förhålla sig till kvinnan. Det kanske inte är så mycket enklare för honom att leva upp till kravet att älska sin hustru.

Ibland tycker jag att vi hänger upp oss alltför mycket på enstaka ord eller verser  stället för att se till helheten. Som kristen är vi kallade att älska varandra. Det kan innebära att vi står tillbaka för att lyfta någon annan. Det var det just det vi fick veta att det grekiska ordet "hypotasso" som översatts med "underordna" egentligen betyder. Det spelar egentligen ingen roll om det är män eller kvinnor, unga eller gamla, svarta eller vita. I församlingen är vi alla till för att lyfta varandra, men det är väl inte så populärt idag där det mest handlar om att lyfta sig själv och framhäva sig själv. Ibland blir jag nästan rädd när jag ser hur jagfixerade många är. Vart är vi på väg?

Idag blev det lite dimmiga tankar som sattes på pränt. Jag tar det lite lugnt den här veckan. Kroppen kan behöva vila och magen behöver komma i ordning. Det går lite upp och ned från dag till dag. Snart är den här cellgiftskuren också över och det blir förhoppningsvis en liten paus. Jag hoppas kunna ta bilen upp till skogen och försöka plocka lite blåbär. De ska vara mogna nu. Sonen plockade en påse kantareller när han och hunden var ute på en runda. Sen fixade han en rostad macka toppad med smörstekta kantareller som kvällsmat till oss. Det satt riktigt fint.