Äntligen hemma igen

Då var jag äntligen hemma igen. Även om utsikten var vacker från mitt fönster på Hematologen i Jönköping, så var det skönt att komma hem till Rannäs. Maken och sonen hämtade mig idag på eftermiddagen. Sonen fick övningsköra hem och det gick ju bra. 

Ibland blir det inte enligt planerna. Jag fick stanna kvar lite längre på sjukhuset än det var tänkt. Jag fick lite feber och kunde inte äta i princip något utan att må illa. Dricka gick ganska bra. Det jobbigaste var nog att jag inte riktigt hade kläm på vad som skulle hända. Jag var inte beredd på att det först var cellgiftsbehandling. Den var tuff. Inte så konstigt att man mår dåligt. Jag hade mest hört att jag skulle få sprutor för att stimulera stamcellsproduktionen. Jag kanske missade informationen om cellgiftsbehandlíngen. Den var som sagt, tuff och det kommer ju mera av den varan längre fram.

Vad som händer nu är att jag ska vila imorgon. På onsdag ska jag börja ta mina sprutor. De tar jag själv i fem dagar. Sen får vi hoppas att tillräckligt många stamceller har letat sig ut i blodet. På söndag åker jag till Linköping. Då ska de ta prover. På måndag är det tänkt att skörda stamcellerna. Om det inte räcker med en skörd, får jag stanna lite längre. Då blir det ytterligare en skörd.  Jag får väl berätta mer om det senare. 

Just nu är jag trött och behöver vila. Det var en som var glad när jag kom hem. Takko tycker nog att ordningen är återställd nu. Han står jämte mig och vaktar mig.

Tack, alla som skickat hälsningar på olika sätt! Tack för alla förböner! Fortsätt gärna med det. Jag tänker på er också och saknar er.