Värmebölja i Linköping

I söndags morse var vi uppe tidigt allihopa. Vi hade planerat avfärden mot Linköping till klockan sju. Jag skulle vara på plats för inskrivning klockan tio. Sönerna fick övningsköra så jag kunde sitta i baksätet och slumra hela vägen. Maken satt där fram men han kunde inte slumra. Han var ju ansvarig körlärare. Resan gick bra. Vi stannade till vid Östgötaporten för lite vätskepåfyllning. En halv bulle slank också ned utan problem. Sen fortsatte vi den sista biten och hittade ganska enkelt till rätt ingång i det stora universitetssjukhuskomplexet.

På avdelningen blev jag väl mottagen och anvisad ett rum där jag skulle sova. Jag kunde installera mig och packa upp lite. Packningen var inte så stor för jag skulle ju inte stanna så länge var det tänkt. Lite får man gardera sig för man vet aldrig vad som händer. Sen blev det provtagning, men det klarades snabbt av. Resten av familjen gav sig av hemåt och jag kunde gå till matsalen och äta lunch. Det serverades plommonspäckad fläskkarré med potatis, gräddsås och äppelmos. Det smakade jättegott så jag åt upp hela portionen.

Resten av dagen hade jag i stort sett fritt. Det var varmt ute förstod jag, men inne på sjukhuset var det faktiskt ganska svalt om man drog ner persiennerna. Jag vilade en stund och stickade lite på mina trasmattesockar. Tiden gick lite sakta. Det fanns inte heller så många på avdelningen som syntes till i alla fall. Jag bestämde mig för att rymma en liten stund.

Med gåstavar, GPS och solglasögon gav jag mig av på en tur i omgivningarna. Jag hade visst ingen PQ nedladdad den här gången men jag hittade en lämplig gömma en bit bort när jag kollade appen i min ipad. De flesta gömmorna i närheten var mystar eller multisar. Annars hade de hög D/T. Jag ville satsa på en enkel tradd. Då fick jag ta mig lite längre bort. Lejonen vaktade utgången men jag lyckades smita förbi dem. Värmen slog emot mig när jag stapplade fram längs trottoaren.

Det var verkligen värmebölja i stan. Kring trettio grader konstaterades senare. Jag gillar ju verkligen inte denna hetta, men samtidigt är jag grymt envis ibland. Hade jag bestämt mig för en geotur, så skulle jag ge mig ut på en sådan. De byggde om lite varstans på området så det var staket uppsatta överallt. De spärrade av en del vägar så jag fick ta en liten längre omväg för att inte riskera att få gå tillbaka. Parkeringen är jättestor och där stekte solen. Jag hittade lite skugga under några träd där jag kunde pusta ut lite innan jag fortsatte.

Så småningom kom jag in på lite skönare vägar med skuggande träd. Här fanns en fin allé som ledde fram mot gömstället jag letade efter.

Gömman hette Fåglarna #2 och fanns intill Ankdammen. Den här dagen simmade bara en gräsandshona och en skrattmås i dammen. Det fanns visst ytterligare en liten damm på andra sidan.

Jag satte mig på en stenbänk intill dammen och vilade benen och knoppen en stund. Det var ganska påfrestande att gå så långt i den här värmen. Men jag bevisade i alla fall att jag kan klara det. Det blev nog nästan 2 km till slut.

På andra sidan vägen låg Ryttargårdskyrkan. Jag kände igen namnet. I vår gemenskapsgrupp har vi läst böcker tillsammans som skrivits av pastorn i församlingen, Emmanuel Bäckryd. Församlingen tillhör EFK, Evangeliska Frikyrkan. Det verkar vara en församling som jag skulle kunna känna mig hemma i. Jag hade gärna besökt en gudstjänst eller deras café, men nu hade jag varken tid eller ork till detta. Det var nog dags att försöka leta upp gömman och sedan återvända till sjukhuset.

Gömman fanns vid ett soldattorp med gamla byggnader. När jag närmade mig det inhägnade området, såg jag att det satt en person i skuggan under träden. Det visade sig vara en dam i min ålder. Hon hade cyklat dit med sin ihopfällda stol på pakethållaren. Jag började prata med henne och satte mig på en gammal trädgårdssoffa som fanns där bredvid. Hon tyckte det var för varmt att vara inomhus den här dagen. Dessutom berättade hon lite om byggnaderna. De skulle visst flyttas till Gamla Linköping. Man hade redan börjat genom att ta bort växtligheten på taken.

Vi fick en trevlig pratstund tillsammans. Sen tyckte jag det var dags att avslöja mitt ärende. Så jag berättade om geocaching och hon blev jättenyfiken. Jag letade upp burken som fanns undet ett av husen 12 meter ifrån platsen där vi suttit. Hon frågade en hel del och tyckte det var riktigt häftigt. Sen lade jag tillbaka burken. Hon visade mig därefter en lite kortare väg tillbaka till sjukhuset. På ett ställe cyklade hon i förväg och rekade så att vägarna inte var spärrade av staketen. Sen skiljdes vi åt. Hon cyklade åt sitt håll och jag gick mot mitt.

Det var en bra bit att gå ändå och jag stannade flera gånger för att vila och pusta lite i värmen. På det sista stället höll det på att gå illa. Jag satt en stund på den murade kanten vid gång- och cykelvägen inte alls långt från sjukhusingången dit jag skulle. När jag reste mig, märkte jag inte att min GPS hade lossnat från fästet. Men jag upptäckte det när jag var halvvägs till ingången. Jag visste att jag haft den, när jag satt där, så det var ju inte så lång sträcka att gå tillbaka och undersöka. Jag hade mött tre yngre personer och nu såg jag att de stannade där jag hade suttit. De stod där en kort stund och sen fortsatte de. Jag skyndade mig dit och såg att GPS:en låg på kanten. De hade nog hittat den på marken och lagt upp den där. Det var trots allt ärliga människor och allt slutade gott. Jag fick bara en lite längre promenad.

Äventyret hade tagit på min krafter så sen fick jag vila en stund utsträckt på sängen. Det blev dags för middag, men jag orkade knappt äta någonting. Det blev bara lite av laxen. Efterrätten slank däremot ner. Det är inte så ofta jag äter Creme Brulé eftersom ingen annan gillar det här hemma. Sen var det skönt att ta en svalkande dusch innan nattningen.

På natten sov jag gott och vaknade bara ett par gånger, men jag kunde snabbt somna om. På morgonen var det som vanligt provtagning. De sticker en i armarna många gånger. Det blev ytterligare en gång efter frukosten för de hade glömt skriva ut alla provlapparna. Jag tyckte väl att det var lite få rör, men vad vet jag om sådant. Det viktigaste provet hade i alla fall tagits tidigt. När de kollat så att det fanns tillräckligt med stamceller att skörda, skulle jag ner till "skördeavdelningen". Vid tiotiden var det dags.

Det blev en lång promenad i kulvertarna. Det var i alla fall svalt och skönt här nere i källarregionerna. Där blev jag väl mottagen och tilldelad en säng där jag skulle få ligga under skörden som tar några timmar att genomföra. I min högra arm skulle man plocka ut blodet. Mina armar är ganska sönderstuckna nu efter alla provtagningar och alla nålar med dropp som suttit i dem. De hittade ett litet kärl, men det gick inte så bra utan det gick sönder. De fick kalla på en narkosläkare som kom för sätta en nål i en artär i stället. Han kom ganska snabbt och lokalbedövade området vid handleden. Sen satte han snabbt och skickligt en nål och så var det klart. Den här armen var jag tvungen att hålla stilla under skörden för apparaten var lite lägeskänslig. Jag kunde röra lite på armen och fingrarna trots allt, men apparaten protesterade lite ibland.

I vänstra handen fick jag en vanlig nål. Där fick jag tillbaka mitt blod och dropp som jag också behövde. Däremellan låg jag och kunde inte göra så mycket mer. Jag kunde inte gå på toaletten på flera timmar men det gick bra att hålla sig. Alla var så vänliga och trevliga och pysslade om mig.

Apparaten stod bredvid sängen. Därigenom passerade mitt blod ett antal gånger. En del av blodkropparna centrifugerades bort och samlades i en påse. Det var vita blodkroppar. Stamcellerna var de som hade en markör med namnet CD34. Det var sådana vi ville få tag på och samla i den där påsen.

Under tiden behöver man ju ha något att aktivera sig med. De hade filmer man kunde titta på eller så kunde man se på TV. Jag valde att titta på ett fantastiskt program som hette När orkestern kom till byn. Det handlade om en konsert i Kvam i Norge. En programledare fick i uppdrag att ordna en konsert. Han skulle med hjälp av lokala förmågor hitta en plats, ordna scenen och marknadsföra konserten till befolkningen. Orkestern var Norges motsvarighet till Radiofilharmonikerna i Sverige, Kringkastningsorkestret, KORK förkortat. Dessutom skulle tre lokala talanger spela tillsammans med dem. Vi fick följa dem under en vecka då de övade tillsammans med en mentor från orkestern. De var otroligt duktiga. Jag blev helt uppslukad av programmet och tiden gick fort. Som avslutning på programmet fick vi höra och se när de uppträdde för publiken i Kvam. Det var fantastiskt. Länken går till SVT Play där man kan se programmet under en liten tid till. Detta var visst det femte och sista programmet i serien. Jag kanske ska försöka hinna se de andra medan de finns kvar.

Efter konserten var jag hungrig och då packade de upp min matsäck som jag fått med mig från avdelningen. Jag missade lunchen men jag fick en smultronyoggi, pärondricka och en dubbelmacka med ost. Det funkade bra som lunch det med. Vid tretiden var apparaten klar och jag kunde kopplas loss. Påsen togs omhand av en sköterska som skulle räkna stamcellerna och se om det var tillräckligt många. Annars var jag tvungen att stanna och skörda en gång till dagen efter. Det blev till att nervöst vänta en stund på beskedet. Jag fick komma upp till avdelningen under tiden och då kunde jag börja packa ner lite i väskan. Eftersom jag hade lite låga blodvärden på morgonen, ville de dessutom ge mig en påse blod innan jag kunde åka hem. Det blev middag också innan beskedet äntligen kom. Jag fick åka hem. Taxi var beställd.

Vid halvåttatiden kunde jag sätta mig i taxin från Jönköping som skulle köra mig ända hem till dörren. Det var en lång, kraftig, mörk man som hette Muhammed som skulle köra mig hem. På hemvägen lyssnade vi både på svensk radio och något arabiskt radioprogram. Det senare förstod jag inte mycket av. Det blev en lång resa men vid tio var jag hemma och välkomnades av hela familjen. Sonen hade precis kommit hem från jobbet. Det var skönt att äntligen vara hemma igen. Den här resan gick också mycket lättare än den förra.