Nedskärningar

Det händer att växter växer sig så stora att de tar för stor plats. De brer ut sig och konkurrerar ut andra växter. Så var det med våra stora rhododendronbuskar, en på var sida om verandan. De var vackra när de blommade. Humlorna älskade dem och de surrade om blommorna hela tiden. Sedan blev de bara skräpiga och tog stor plats. Den ena busken skymde sikten från köket ut i trädgården. Tidigare har jag inte brytt mig så mycket. Men nu när vi renoverar köket, ändrar vi också platsen för matbordet. Vi kommer att titta ut genom just det fönstret och då vill jag inte titta in i baksidan på en skräpig buske.

Efter lite research kom vi fram till att det var efter blomningen man skulle klippa ner rhododendron. Man borde kunna ta en hel del. Vid skolan har man klippt ner dem till några få decimeters höjd och de har tagit ny fart med många nya skott. Med sågen i handen satte vi igång att kapa grenar. Det blev en stor hög på gräsmattan och kvar nedanför fönstren några kala grenar. Lite oroliga blev vi när vi såg resultatet av vår framfart. De tar sig nog, sa vi till varann. Annars får vi gräva upp dem och sätta nya buskar. Det här inlägget handlar alltså inte om nedskärningar av ekonomisk art, om ni nu trodde det.

När de stora buskarna försvann, såg man plötsligt allt annat som växte under dem och bakom dem. Det var inte bara sådant som jag planterat, om man säger så. Våtarv, kvickrot, revsmörblommor och en och annat maskros hade hittat sin fristad där. Men inte nu längre. Fram med handkrattan. Här gäller det att rensa bort det oönskade och att pyssla om det önskade. Fingerborgsblommorna och stormhatten, magnolian och jätteramsen, alla fick de lite bättre plats att breda ut sig på. Det fanns många småplantor av fingerborgsblommor som aldrig kunde blomma i skuggan av buskarna. Nu får de chansen. Dessutom kunde jag plantera ut lite fler växter.

Det finns roliga namn på en del gamla växter. När min mamma var här berättade hon att hennes farmor kallade stormhatten för ”rackarhattar”. En tant i min hemby brukade säga ”kopattar” om jätteramsen, en ganska träffande beskrivning. Folk hade humor förr när de namngav växter. Det skulle inte skada med fler roliga namn på växter idag.

En del människor är som våra stora rhododendronbuskar. De har varit länge på samma plats och brett ut sig. Kanske tar de så stor plats att andra människor i deras omgivning inte får blomma ut. Jag har varit ganska länge på min arbetsplats. Jag hoppas att jag inte tar för stor plats utan att jag kan ge andra plats så att de kan får blomma ut. Det vore hemskt om jag skulle kväva andra eller hålla dem tillbaka. Då behöver jag en beskärning.

Jesus berättar i Johannesevangeliet kapitel 15 en liknelse om vinstocken och hur vinodlaren beskär den för att den ska bära mer frukt. Om en gren inte ger någon frukt, skär han bort den. Han säger också att han är vinstocken och vi är grenarna. Han vill att vi ska bära frukt men vi kan inte bära frukt om vi inte är kvar hos honom. Vad menar han när han säger att vi ska bära frukt? Jag tror att han menar att vi ska ge kärlek till alla. Han talar om Guds kärlek i versarna efter. Dessutom kan vi läsa om andens frukt: ” Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal 5:22) Jag tror att kärleken står först därför att den är viktigast. Om man älskar, kommer mycket av det andra på köpet. Men visst behöver man tänka på att visa lite mer ödmjukhet, tålamod och självbehärskning ibland.

Just nu får jag öva mitt tålamod eftersom vi fortfarande inte har internet hemma. Jag måste åka till skolan för att blogga. Man får väl se det här som en övning i tålamod och självbehärskning.

Foto: Inga M Johansson, Humla i rhododendronblomma