Livsresan fortsätter

En vecka går så fort speciellt när man jobbar i skolan. Lektion läggs till lektion, varvat med rastvakter och konferenser, och så är dagen snart slut. Just nu har vi samtalsveckor. Vi försöker lägga in utvecklingssamtalen på vår ordinarie arbetstid så att vi inte får en massa komptid som aldrig går att ta ut. Hittills har det gått bra.

I måndags var jag på uv-scouterna för första gången den här terminen. Jag missade första gången eftersom sonen var hemma på besök och vi firade hans födelsedag. Men nu är vi igång igen. Vi hälsade på hemma hos en ledarkollega, lekte i trädgården och grillade korv.

Tisdagen inleddes med en cykelrunda tillsammans med fyrorna och femmorna. Jag prövade att cykla hemmavid, men det kändes inte helt bra i knäet. Min kur med inflammationshämmande tabletter avslutades samma dag. Visst har det blivit lite bättre. Jag har inte ont hela tiden numera, men det skadar inte att ta det lite försiktigt. Därför  körde jag följebilen i stället. Jag fick köra några omvägar när de andra tog cykelvägarna. Rundan gick till Kvarnagård och sedan grusvägen mot Bredaryd där det finns en runsten. Den stannade vi och tittade på. Eleverna försökte tyda skriften. En förklaring fanns på en skylt bredvid. Sedan fortsatte vi mot Åeke och tillbaka mot Forsheda. Vi stannade till vid en grusgrop som en del elever blev fascinerade av. De hade aldrig sett en sådan förut. Sista stoppet blev i en skogsdunge där vi letade efter svamp som vi sorterade på stora skynken.

På kvällen hade vi styrelsemöte i Missionskyrkan. Det är mycket ska diskuteras och planeras. Till helgen åker vi på församlingshelg. Det blir över 70 deltagare, som träffas och umgås på Bergsgården i Åsenhöga. Alla sover inte över, men det tänker vi göra. Maken har redan åkt tillsammans med tonårsgruppen som tjuvstartar med hajk. Det blir säkert trevligt och lärorikt. Även om vi träffas här hemma kanske varje vecka så blir det inte så intensivt som när man åker bort och umgås hela dagar.

Förra veckan var ju en intensiv resevecka, men den här veckan har varit lugnare på hemmaplan. Ändå känner jag mig ganska trött. Idag hade vi aktivitetsdag i skolan. Halva personalstyrkan var iväg på studiebesök i Göteborg, samma som vi gjorde förra veckan. Vi som var kvar fick ta hand om eleverna. Jag fick sexorna på min lott. Vi var ute och gick en runda och löste uppdrag med matteanknytning. Sedan läste vi en stund. Efter rasten blev det lekar. Dagen avslutades med bio för alla på skolan. Vi fick välja mellan några olika filmer som visades i olika "biosalonger". På fredagar är jag bussvakt och idag tog det ovanligt lång tid innan den sista skolbussen kom och hämtade upp eleverna. Till slut fick vi i alla fall åka hem.

Vi är med om en hel del på vår livsresa. Hur vi klarar av strapatserna på vägen beror på vilken trygghet vi känner i oss själva. Den fick vi med oss från uppväxten i ett tryggt hem med föräldrar och syskon. Alla har inte haft det så. På TV kunde man idag ta del en grönländsk kvinnas upplevelse då hon på femtiotalet togs från sin familj och förflyttades till Danmark som en del av ett experiment. Vilken hemsk upplevelse det måste ha varit. När hon kom tillbaka till sin mor kunde inte förstå varandra efterson hon då blivit danskspråkig och modern talade grönländska. Inga barn borde få vara med om detta.

Min grundtrygghet hänger också samman med min tro. En tro och tillit till Gud kan bära genom svårigheter på livsresan. Den lyfter och ställer oss på fast mark, när livet gungar ibland. Däremot känner jag mig helt främmande inför den fundamentalistiska tro som inte tillåter andra att utöva sin tro på ett annorlunda sätt. Jag tänker bl a på pastorn i USA som vill ordna ett bokbål med en massa exemplar av koranen för att försöka stoppa planerna på byggandet av en moské i närheten av Ground Zero. Kanske handlar det också om en stund i medias centrum. Situationen blir inte mindre känslig eftersom elfte september är imorgon och idag firar muslimerna att ramadan är över.

Samma fundamentalism som uttrycks därborta finns inte bara i religionen. Man kan nog hitta den på många ställen inte minst inom politiken. Den finns nog också inom kulturen eller idrottsrörelsen. Om man har en stark tro på något är det väldigt lätt att göra den till en norm för alla. Det som avviker från min norm känns främmande och ibland hotande. Då är det lätt att ropa på förbud eller åtminstone begränsningar. Men innan man gör det borde man försköka leva sig in i den andres situation och ställa sig frågan vad som skulle hända om de andra reste samma krav gentemot oss.

Dagen går mot sitt slut. Höstmörkret har sänkt sig över oss. Idag såg jag en lönn som börjat få höstfärger i starkt rött och gult. Det är vackert men samtidigt en påminnelse om att vintern närmar sig.