Lovsång med förhinder

Höstförkylningen är seg och svår att bli av med. Jag snörvlar inte längre, men hostan håller i sig. Den kommer och går med attacker som tar andan ur en. Man blir helt slut efter en sådan attack och orkar inte det man vill. Lektionerna måste planeras så att det finns en utväg om hostan skulle slå till.

I fredags var jag rejält trött på allt slem som samlat sig i mina lungor och frustrerad över att inte någon av mina vanliga hostmediciner gjorde någon nytta. Jag ringde vårdcentralen och lämnade mitt mobilnummer. Mitt i mattegenomgången ringde de. Inte ville de att jag skulle komma dit. Jag hade ju ingen feber längre. Men jag blev rekommenderad att gå till apoteket och köpa en annan sorts hostmedicin i form av brustabletter. Den skulle nog hjälpa. Så efter skolan satte jag mig i bilen och åkte in till stan. Jag hittade inte den föreslagna medicinen i hyllan, men det fanns ju folk att fråga. Hon visste vilken medicin som menades, men problemet var att den var receptbelagd och något recept hade de inte skrivit åt mig. Vi kollade men så var inte fallet. Hur trodde de att jag skulle få tag på hostmedicinen egentligen? Jag fick åka hela vägen hem igen utan medicin men med både hostan  och irritationen kvar.

För att inte behöva känna att resan var helt meningslös så passade jag på att besöka några affärer. Jag hittade en packe roliga böcker, mest om virkning och amigurumi. Det har inte blivit så mycket sådant på sistone. Jag har mest stickat och snart är min kofta klar. Jag började på den sista ärmen idag. Sedan får jag nog virka lite mer. Det ska bli ett virkcafé i Missionskyrkan om några veckor. Det kan vara bra att ha några små amigurumisar att visa då. De flesta av mina har jag gett bort, men jag har ju mina virkade bakverk kvar.

På lördagen hade vi en lovsångsdag i missionskyrkan. Vi började med att äta sopplunch tillsammans. Sedan var det flera pass med undervisning, gruppsamtal, bön och lovsång. Jag var med det första passet. Därefter åkte jag hem en stund för att vila lite så att jag skulle orka vara med på kvällsgudstjänsten. Det var frustrerande att att inte kunna sjunga med i lovsångerna. Jag kunde förstås inte hålla mig utan försökte i alla fall. Det gick bra i början men sedan kom en hostattack och satte stopp för min medverkan. Jag hoppas jag hinner bli av med hostan tills vårt lovsångsteam ska sjunga och leda lovsången om några veckor.

På tal om lovsång så har jag kommit på en bra sak. Efter 30 år i skolan är det kanske inte så konstigt att man drabbats av en liten släng tinnitus. För det mesta märker jag inte av det där ständiga suset i örat så mycket. Men när det blir tyst i huset och man ska förska sova, då dånar det i öronen. Det kan vara frustrerande om man vet att man behöver sova för att orka nästa arbetsdag. Man ligger där och blir irriterad. Då gäller det att ändra attityd och hitta något som kan tolkas positivt. Därför tänker jag att det inte är ett vanligt brus jag hör. Det är änglarna som sjunger lovsånger i himlen och jag hör bara det som sipprar ner hit till mig på jorden. Ungefär som när grannarna i lägenheten ovanför har fest och spelar musik. Det är bara vissa toner och rytmer som tränger ner till oss där under. Jag tycker det är bättre att lyssna på änglarnas lovsånger än att irritera sig på det eviga bruset.

Det är oktober och duffeln har fått komma fram ur snedgarderoben. Ibland är det riktigt kallt särskilt på morgonen. Det var frost en morgon men det blommar fortfarande fint i trädgården. Många av höstastrarna har inte ens kommit igång att blomma. Höstanemonerna har äntligen börjat blomma så som jag tnkte att de skulle göra när jag satte dem. Det är dags att plocka in en del växter och att städa undan redskap för trädgårdsarbete och betonggjutning. Det kommer nog att bli fullt nere i potatiskällaren. Jag ska ju få plats med alla stora fuchsior också.