Här fortsätter berättelsen om vårt besök i Fristad. Efter lunchintaget ville vi gå en slinga längs Munkån. Den var ganska nyligen iordningställd förstod vi. För snart två veckor sedan var det årliga Fristadseventet och då publicerades ett antal cacher längs åns promenadstig. Den här dagen var det fler än vi i Kniporna som promenerade här. Vi mötte några och de var både stolta och glada över promenadleden längs ån förstod vi.
Stigen gick nere i en dalgång med den slingrande ån. Bebyggelsen låg högre upp på båda sidor. Därför kändes det som om man gick i en ravin. Nere i dalen blommade vitsipporna bland buskarna och lövträden som ännu inte slagit ut. Det började grönska lite i buskarna här och där. Fåglarna verkade trivas i buskagen och kvittrade glatt (eller ilsket beroende på om man var en rival till reviret eller inte).
Här och där korsade vi den lilla ån. Ibland var det lite mindre broar men det var lätt att gå över. Katrin hade lite ont av sitt värkande knä så vi tog det lugnt. Det var inte så mycket upp och ner i början av slingan i alla fall.
Ibland kom vi till en lite större bro med räcken och trappsteg upp. De såg nygjorda ut och lyste i omgivningarna. Det skulle bli ännu finare om de röjde upp lite längs stigen. Det såg lite skräpigt ut här och där, men det kanske kommer en städpatrull senare.
Munkån slingrade sig fram i meandrar. Det här var ett perfekt ställe för barnen att leka vattenlekar med sina föräldrar. Vi såg några familjer som var ute. Jag kom ihåg vi lekte vid bäckarna hemma. Pappa byggde vattenhjul åt oss som vi hade i en bäck där vi byggt en liten damm. Det var roliga dagar. Jag undrar hur många barn idag som uppleva det.
Här nere i dalgångens fuktiga mylla trivdes gullpudran. Den blommade med sina gulgröna små blommor och lyste upp bland mossor och grenar.
Det fanns åtta vanliga gömmor längs Munkåns dalgång. Den första fick vi leta lite efter och det hade fler gjort före oss. Placeringen var väldigt enkel men burken var täckt av mossa och därför ganska osynlig. Det var Katrin som hade ögonen med sig.
Jag ska inte berätta om alla åtta gömmorna. De var inte så speciella i sig. Det var snarare miljön och slingan längs ån som var speciell. Vi hittade i alla fall alla åtta.
Det var riktiga burkar och inte bara petrör som på många andra slingor. Alla var i storlek small eller regular och kamouflagemålade. De innehöll loggbok och en del bytesvaror. Det kan vara trevligt för barnfamiljer som går den här slingan.
De stora burkarna var lite svårare att öppna. Mina nypor var inte så starka men Anna-Lenas klarade av de hårda spännena. Ibland låg burkarna bara på marken med lite mossa eller pinnar och skräp över. Ibland hittade vi dem i stubbar eller vid rötterna på ett träd. På vintern kan en del nog vara svårfunna.
Vi var glada att vi gick här nu och inte lite senare då alla mygglarver kläckt. Det var nästan som ett träsk vid ett ställe. Det var säkert en utmärkt barnkammare för mygg och knott.
Vi passerade över vägarna på ett par ställen. Den sista delen av slingan var skogen lite annorlunda. Vi fick gå över en bro lite längre ner och sedan gå tillbaka längs ån för att hitta de sista gömmorna. Här i skogen växte det lummer.
När den åttonde gömman var loggad, hade vi också alla siffrorna till bonusgömman. Den loggade vi på vägen tillbaka till bilen. Det blev några till på tillbakavägen. Skalleskogen var en fint kamouflerad gömma om jag hittadeganska snabbt. Anna-lena loggade en vid hembygdssparken som vi redan loggat när vi var på eventet för två år sedan. Katrin hade ont i sitt knä så vi parkerade henne vid en mack och så gick vi andra i rask takt tillbaka till bilen och hämtade den. Sen plockade vi upp katrin och fortsatte mot Finnekumla och Anna-Lenas barndomstrakter. Det besöket berättar jag mer om nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar