Kniporna i Fristad - del 3 - Finnekumla hagar

Nu är vi framme vid sista delen av Fristadsberättelsen. Vi sparade den bästa till sist. Vi började bli trötta i benen efter vandringen i Munkåns dalgång så nu blev det bilcaching för hela slanten. Anna-Lena ville visa oss sin barndoms trakter och dit ville vi gärna åka. Först stannade vi vid Finnekumla hagar där det lyste alldeles blått av blåsipporna.

Där strövade vi runt en bra stund och bara njöt av den blå mattan. Det syns knappt på bilden men där är alldeles översållad med blå sippor.

Det var ett stort område med blåsippor. jag tycker vi har gott om dem hemma under ekarna på kullen bakom vårt hus, men det var ingenting mot vad det fanns här.

Här hade myrorna verkligen jobbat för att sprida blåsippornas frön. Detta var nog den vackraste platsen vi besökte den här dagen. Det är alldeles rätt tid att komma hit just nu.

Anna-Lena hade lagt ut en runda i Finnekumla till Fristadseventet för snart ett par veckor sedan, men själv var hon inte med på eventet. Vi besökte några av de cacherna som man kan komma till med bil. Här hade hon placerat en myst, som jag hade glömt lösa innan vi åkte. Jag löste den sen här hemma genom att svara frågorna på frågorna i beskrivningen. De var inte så svåra som tur var.

Hon gav oss faktiskt lite tips inom vilket område vi skulle leta så vi hittade den trevliga men lite läskiga gömman. Vilken tur att vi inte har den här sortens fobi i alla fall.

Nu lånar jag några bilder från Anna-Lenas blogg och hoppas det går bra. Den andra gömman i Finnekumla hade också blomtema. Den hette Smörbollarna. Det finns inte så många smörbollar idag som när vi var små. Vi hade också en äng där de växte. De trivs där det är lite fuktigare mark. Om ett tag kommer de lysa gula på det här stället och sen kommer liljekonvaljerna, berättade Anna-Lena för oss.

På vintern fick Anna-Lena åka skolskjuts till Fristad, men på höst och vår var det cykel som gällde. Vid stället där hon klev på skolskjutsen fanns nu en liten gömma, som vi letade efter utan att lyckas. Det var CO själv som lyckades treva sig fram till den till slut. Det var inte på samma ställe som hon hade placerat den utan på ett lite klurigare ställe, men kanske säkrare för mugglare.

I Finnekumla by var det kuperat. Vi åkte uppåt till utsikten där vi stannade vid vägkanten för att logga en burk. På andra sidan åkern hördes något djur som skrek. Vi kunde inte komma på vad det var, så vi traskade tvärs över åkern ner till stenmuren för att kolla. Lagom när jag kom ner dit tystnade skriken. Vi fick aldrig veta vad det var för djur som lät så hjärtskärande.

Här uppe var utsikten fantastisk. Vi kunde se ner över åkrar och ängar, gårdar och stugor mot sjön som låg där nere. Bakom sjön tog skogarna vid.

Den sista gömman för dagen fanns vid Backgården där Anna-Lena växte upp och där hennes bror nu bor. En söt liten vakthund mötte oss och skällde ut oss. Vi hälsade på invånarna och sedan letade vi upp gömman som grymtade lite åt oss. Den hade också flyttat lite på sig, men jag gömde den där den skulle vara.

Nu var vi nöjda med dagens fynd och vände tillbaka mot Grimsås. Där tackade vi Anna-Lena för den trevliga dagen. Sen åkte hemåt Småland igen. Bilen rullade mot Värnamo och lämnade av Katrin där. Sen fortsatte bilen nästan av sig själv mot slutdestinationen hemma i Rannäs. Trött men glad kunde jag packa upp och sätta mig i fåtöljen och vila en stund innan jag loggade alla fynd på nätet. En del tycker det är jobbigt att logga på nätet, men det gillar jag. Då får man återuppleva det man varit med om under dagen. Samma sak gäller nu när jag skriver och berättar på bloggen. Härliga äventyr och trevliga upplevelser kan man gott upprepa flera gånger. Då stannar de längre i minnet.