Vardagshjältar och pingstgömmor

Det har inte riktigt känts som att det varit pingsthelg det här veckoslutet. Det är lite för kallt och blåsigt. Vid pingst brukar det väl vara varmt. Våren blir förstås lite längre när värmen dröjer, men nu får den gärna komma åtminstone lite mer.

Efter en lat lördag slog vi oss ned i sofforna för att slötitta på det europeiska utbudet från EBU. Eurovision Song Contest skulle ju gå av stapeln och det svenska bidraget toppade bettinglistorna. När vi lyssnat på inledningen, plingade det till i min mobil. Jag kollade förstås och det var en ny gömma bara 8 km österut. Nu vet jag ju förstås att det blir betydligt längre eftersom det finns sjöar som måste rundas. Man är ju ingen fågel precis. Jag frågade maken om han tyckte jag skulle åka på den och det tyckte han. Han kanske ville bli av med mig en stund så han kunde zappa över till något annat att titta på. Han tyckte också att jag skulle ta med hunden. Så vi greppade cachingväskan och GPS:en och drog iväg.

Vi tog de mindre vägarna över Åreved och Gamla Åminne till Gräsmarksplatsen, ett järnåldersgravfält i Vallerstad. Det fanns gott om djur ute så där när skymningen närmade sig. Rådjur, harar och koltrastar korsade vägen framför oss. Strax innan Gamla Åminne sprang en ganska stor flock hjortar över vägen och försvann in i skogen på andra sidan. Så småningom kom vi fram till gräsmarksplatsen och stannade bilen i en liten ficka vid vägkanten.

Här hade jag varit förut och läst på skylten om gravfältet. Vallerstad är ett gammalt namn som betyder just gräsmarksplatsen. Gömman fanns på andra sidan vägen för att inte störa gravarna. Hunden fick vänta i bilen och det gillade han inte. Jag hittade burken rätt fort men den satt lite högt och jag är ju inte så lång så ett redskap kunde behövas.

Teleskopstegen brukar ligga i skuffen så det var ju bara att hämta den, tänkte jag, men så enkelt var det inte. Centrallåset på GeoFabian trilskas ibland. Det har varit lugnt i vinter, men nu kärvar det igen. Bagageluckan ville inte öppna sig. Jag fick lirka ett tag innan den till slut gav med sig. Sen var det bara att greppa stegen och plocka ner den lilla burken.

Jag var nästan säker på att jag var först på plats. Det syntes inga spår efter några andra. Loggremsan var tom, men det är den inte längre. Senare såg jag på fotot att jag hittat gömman två dagar innan den placerades ut. Det tror jag inte så mycket på för den fanns ju där när jag hittade den.

Solen hade gått ner och färgade kvällshimlen rosa när vi vände bilen för att åka hemåt igen. Det blev en annan väg tillbaka. Vi tog den belagda vägen över Kärda.

Precis när jag satte mig i bilen och vred om nyckeln i tändningslåset startade radion och vi hörde: "We are the heroes of our time." Vi fick höra det svenska bidraget medan vi åkte hemåt. Texten handlar om alla vardagshjältar som finns lite här och där. En hjälte är någon man ser upp till. Alla kan vi vara hjältar för någon annan. Det är i vardagens bekymmer vi behöver varandra och kan lyfta varandra.

Vi kom hem och kunde återvända till slötittandet i TV-sofforna. Många av låtarna satte väl inga djupa spår i minnet. Vi bryr oss inte heller om att rösta. Det får bli som det blir. Vi ka ju ändå inte rösta på det svenska bidraget. Poängredovisningen blev ju rätt spännande åtminstone för alla i Sverige, Ryssland och Italien. På slutet drog Sverige ifrån och det stod klart att Måns Zelmerlöws låt Heroes vann ganska överlägset. Det är en bra och medryckande låt så den var väl en värdig vinnare.

Pingstdagen började med sol. Maken åkte till gudstjänsten medan jag och hunden stannade hemma och vilade. Vi gick en liten runda och plockade lite liljekonvaljer som nu börjat visa sina klockor.

I trädgården lyser den japanska spirean i sina häftiga färger. Bakom den blommar den vita rhododendronbusken. Den kommer alltid tidigast. De andra färgerna är senare.

De sena tulpanerna lyste i de negligerade rabatterna. Jag har inte orkat rensa rabatterna eller plantera något i år. Jag köpte ju lite växter i torsdags men de står fortfarande kvar på verandan.

Den svarta tulpanen trodde jag hade försvunnit, men nu blommar den igen. Den har en häftig färg med dragning åt purpursvart.

Klematisens blå knoppar hade öppnat sig där den klänger i portalen. De är vackra och lika fina är fröställningarna när de kommer.

Under de gamla rhododendronbuskarna intill verandan växer storramsen. Plantorna fick jag för längesen av mamma och de återkommer varje år.

På eftermiddagen tog jag hunden med mig och åkte en runda hem till min mamma. Det var ett bra tag sedan jag var hemma hos henne. Hon verkade må bra och vi satt och pratade en stund. Liljekonvaljerna, som vi plockade tidigare, gav vi till henne. Det är ju inte mors dag förrän nästa söndag, men man kan njuta länge av dessa vackra blommor och deras underbara doft.

Efter ett tag fortsatte hunden och jag vår lilla runda. Vi åkte ner till Tokö där jag har en gömma som rapporterats blöt. Det är bäst att kolla upp sina gömmor och hålla dem loggbara.

Jag anade att det kanske var den gamla lådan som de senaste loggarna hittat. Den försvann under en stor GROT-hög så jag blev tvungen att lägga ut en ny burk på en annan plats. Nu hade den stora GROT-högen försvunnit och burken blivit synlig igen. Den var mycket riktigt alldeles blöt så den fick följa med hem.

Den nya burken finns en liten bit ifrån den gamla så jag tänkte det var bäst att kolla den också. Den fanns där den skulle och var torr och fin. Den fick en ny zipppåse runt loggboken. Intill gömman finns det nog ett gryt. Takko var väldigt intresserad och ville krypa in i gångarna, men det fick han inte. Det är väl inte jakttid nu. Han tillhör ju en hundras som är grythundar så det kan förklara intresset. Jag såg inga tecken på att det var bebott just nu, men det har funnits både räv och grävling i området tidigare.

När uppdraget var avklarat, fortsatte vi uppåt Gällarydshållet. Det kom en ny gömma i Hult för ett tag sedan. Några danskar har en sommarstuga där och hade lagt ut en gömma vid den.

Vi ställde bilen vid vägen och gick den korta sträckan fram. Inga danskar syntes till. Det var tomt på tomten. Koltrastarna sjöng i buskarna och hoppade på gräsmattan, men inga andra tvåbenta varelser syntes till.

Gömman var enkel att hitta. Den stod där fullt synlig. Det var en ammobox och de är inte så vanliga i de här trakterna. Gömmans namn var Hoffieness, samma som stod på huset.

Lådan var full av trevliga bytessaker, men vi bytte inget mer än att vi tog två resekryp som fanns där och lämnade två andra. Sen loggade vi boken och lämnade tillbaka lådan på samma plats. Sen åkte vi hemåt över Gällaryd och Värnamo. Vi handlade lite mat på hemvägen och lagade en sen men enkel middag, när vi kom hem.