Trädgårdspromenad

Äntligen kom jag ut på en liten promenad även om den blev väldigt kort. Solen sken så fint i eftermiddags, men innan vi hann ut hade den gått i moln igen. Hunden och jag gav oss inte ändå. Vi gick en liten runda i trädgården för att se om det fanns någon blomsterfägring kvar. Kärleksörten kan man alltid lita på. Den lyste så rosaröd och fin.

Höstastrarna stod höga och vackra i kanten av gräsmattan och borta vid dammen. Insekterna brukar gilla dem men idag var det inte så många framme. Det kanske börjat bli för kallt för dem.

Jag brukar plocka in några stjälkar i en vas, men nu ska jag ju inte befatta mig med blommor och jord. Det kanske går att övertala någon annan att plocka blommor till helgen.

Sommarens sista rosor knoppades på södersidan. Det är New Dawn som ofta blommar hela sommaren.

Vid dammen lyste några stora nävor i ljusblått. De är inte så höga men de breder ut sig med stora blommor.

Jag trodde höstanemonerna hade vissnat ner, men så fick jag syn på några överlevare. Blommor kan vara riktiga kämpar precis som vi människor.

Takko var lite trött och orolig idag. Han fick inte riktigt ro att vila som han brukar. Men han gillade vår lilla runda. Sen kom Eva och tog med honom på en liten längre promenad uppåt skogen. Sen sov han gott på en filt.

Vårt godaste äpple är en sen sort. I år blir det många äpplen på trädet. De är syrliga och saftiga i smaken. Det godaste äpple jag smakat.

På trappan hade fuchsiorna klarat sig. Det fanns fortfarande några blommor kvar. Maken har höljt krukorna på de kalla nätterna, men snart ska de ner i potatiskällaren.

Min lilla höstplanering, som jag gjorde innan jag åkte, var också fin. Lite mer vatten kanske, men det går ju att ordna. Jag blev också lite trött av promenaden, men då sover jag nog gott i natt. Förhoppningsvis kan promenaderna bli längre och längre så småningom.

Dagens stora överraskning var väl att Bob Dylan får Nobelpriset i litteratur. För mig var det en glad överraskning, men det tycker väl inte kultursnobbarna. Folket är nog med på akademins busiga tilltag.

Mina sjukhussockar har blivit klara. Jag kallar dem så för att jag började på dem när jag låg på sjukhuset. Idag fäste  jag alla trådar så nu är de klara att användas av någon. Färgglada blev de i alla fall.

Nu har jag startat ett nytt projekt, en zickzackhalsduk. Det är ett lagom enkelt projekt. Mönstret sitter redan i fingrarna.

Imorgon är det en vecka sedan jag kom hem. Jag hade nog hoppats kunna vara lite piggare än jag är, men det går sakta framåt. Det är lite jobbigt att inte få göra vissa saker. Å andra sidan kanske jag inte skulle orka med att göra mer. Det får komma sen. Om någon vecka är det en månad sedan min stamcellstransplantation och då lättar det lite på restriktionerna. Det ser jag fram verkligen emot.

Takko på jobbigt besök

Det har inte kommit så mycket livstecken från mig de senaste dagarna. Jag har varit ganska så trött och matt sen jag kom hem. Benen blir skakiga bara jag går en kort sträcka. Jag har mest hållit mig inomhus och vilat. Vädret har inte precis lockat till långa promenader. Det har varit lite kallt och blåsigt. Dessutom skulle jag inte orka med det.

Igår och idag har jag känt mig lite piggare och jag har kunnat äta lite bättre. Ikväll fixade maken fruktsallad. Det har jag längtat efter, men jag kan ju inte fixa det själv eftersom jag inte får skala frukten. Jag får bara äta skalad frukt men någon annan måste ta av skalet.

 Takko har haft problem både med variga ögon och kliande öron. Jag ringde till veterinären och i eftermiddag var det dags att åka dit på besök. Eva följde med och tog hand om Takko eftersom jag har lite svårt att göra det nu. Han gillar ju inte att man petar i öronen på honom så vi fick sätta munkorg på honom. Det protesterade han förstås också emot. Det tog en bra stund att undersöka ögon och öron och sedan rengöra dem. Prover togs och nu får vi vänta på svaren. Under tiden fortsätter vi rengöra och massera. Två timmar senare var vi hemma igen och då var både Takko och jag helt slut. Tack, Eva, för att du följde med oss!

Detta var första utflykten sen jag kom hem. Jag hoppas det snart kan bli fler, men jag får spara besök på folkrika platser ett litet tag till. Däremot går det bra att besöka mig bara det inte kommer en hel bataljon på en gång.

Nu har det verkligen blivit höst i Rannäs. Nån dag i en nära framtid ska jag försöka ta mig ut i trädgården åtminstone och ta kameran med mig. Jag har sett att höstastrarna blommar borta vid dammen. Förhoppningsvis dröjer frosten några dagar till. Inomhus har jag försökt rädda mina krukväxter som inte fått så mycket vatten medan jag var borta. Jag får inte hålla på med jord och växter, men jag kan ju alltid dirigera andra. Just nu slipper jag en hel del hushållsjobb för att det finns med på min restriktionslista. Det kan ju vara skönt, men å andra sidan kanske det inte blir gjort som jag vill. Har jag otur blir det inte utfört alls. Då får man blunda och hoppas att det inte har någon större betydelse.

Hemma i Rannäs

Igår var det så dags att åka hem från sjukhuset. Mina värden hade fortsatt att stiga så nu var jag uppe på 1,47. Inte så långt från den undre gränsen för normala värden som visst ligger på 1,7. Maken kom och hämtade mig efter lunch. Det var skönt att få komma ut i friska luften och känna vinden mot huden. Men jag blev totalt slut bara av att gå  till bilen. Vi åkte hemåt i solskenet och njöt av de vackra färgerna längs vägen.

De senaste dagarna hade färgerna ökat utanför fönstret. Det var fint att sitta och titta ut. Nu får jag njuta av hösten i Rannäs.

Innan jag åkte hem fick jag lite post. Det är ju alltid trevligt. Först kom ett fint kort från min kusins fru Elisabeth.

Sen kom ett lite större kuvert med ett korsordshäfte av Anders Caringer. Jag älskar hans kluriga korsord. Brevet kom från två av mina kollegor.  Visst blev jag glad av dessa försändelser.

Hemma väntade hunden. han blev förstås glad över att se mig, men han visste knappt vart han skulle vända sig. Jag fick gå in och sätta mig i soffan så att han kunde lägga sig bredvid mig. Extramatte Eva kom och tog med honom ut på en promenad. De hade jag inte orkat. Vi stannade vid affären och handlade på hemvägen och det dränerade mig helt på krafter.

Jag var tvungen att vila. Även idag har jag varit fruktansvärt trött. Det tar nog ett tag innan krafterna återkommer. Det var skönt att få lägga sig i sin egen säng, men jag sov inte så bra första natten. Vi får hoppas på den kommande natten.

Det går uppåt!

JAA! Idag kom det glädjande beskedet att mina vita blodkroppar piggnat till och börjat dela på sig. Överläkaren berättade det nyss på ronden. Värdena är redan uppe på 0,25. När de väl sätter igång brukar det dessutom gå snabbt. De är pigga och friska. Vid 0,5 släpper de hem mig och det kanske kan ske redan på fredag. Det trodde jag aldrig. Jag hade räknat med att vara kvar tills nästa vecka också.

Nu gäller det bara för mig att äta och dricka lite mer. Jag måste ju få i mig lite mer näring så jag orkar åka hem. Maken får också lite extra jobb med att städa av hemma så det är rent när jag kommer. Jag har ju många restriktioner när jag kommer hem. Bland annat får jag inte städa. Det är mycket aber med maten också. Men det reder sig nog bara jag kommer hem. Just nu längtar jag mest efter att få komma ut och känna vinden susa i de små testar jag har kvar.

Ovälkommet besök

Ännu en solig och fin dag utanför mina fönster. Nu när löven börjar falla alltmer, kan jag skymta en liten fläck blått vatten där bakom. Det är Rocksjön tittat fram. Sjöutsikt är ju alltid värdehöjande. Alltid något att glädja sig åt.

Ett annat glädjeämne är att jag orkat träna lite. Igår cyklade jag ett tag på motionscykeln och körde några enkla övningar med gummibandet. Sen var jag rätt trött och fick vila en stund på sängen. Idag kom sjukgymnasten och tränade en stund med mig. Det gick jättebra, men det känns fortfarande i kroppen. Det kommer att bli bättre i längden, men nånstans ska man ju börja. Dessutom har ajg börjat sticka lite igen. Sockprojektet har legat nere ett tag p g a bristande ork, men nu blev det några varv stickade.

Idag kändes det lite bättre i halsen. Kanske har antibiotikan gjort sitt nu. Det gick bra att få ner yoghurten. Sen har jag en hel arsenal med små bägare som ska tömmas. Jag får många mediciner i flytande form eftersom jag haft ont att svälja. Men i stort sett går det allt bättre att äta. Det blir fortfarande små portioner men jag får i mig mer och mer mat. Lite jobbigt var det med starkt kryddade såser. Magen är nog inte riktigt redo för det än.

Mina värden ligger fortfarande lågt, men de vita blodkropparna har börjat röra på sig lite. Dock inte de försvarsceller som vi väntar på. Men det är ett gott tecken och kanske kommer det om några dagar.

Nu till det ovälkomna besöket. Det hände mitt i natten. Vid tvåtiden tändes lamporna i slussen in till mitt rum. Jag trodde att det var nattsköterskan som kom för att kolla droppet. Det brukar hon göra varannan timme. Men när jag kikade i skummet mot dörren, kände jag inte igen profilen. Det var en äldre man som stod innanför dörren. Vad gjorde han här? Han verkade lite förvirrad. Sen fick han väl syn på den öppna dörren till min toalett och gick mot den. Jag larmade snabbt och sköterskan kom med en gång.

Hon tog hand om mannen och ledde honom tillbaka till hans rum. Det var ingen större skada skedd även om det inte var bra eftersom jag fortfarande är isolerad. Detta är ju en blandad medicinsk avdelning så här finns olika typer av patienter. Jag fick i alla fall en extra städning av min toalett och lite nattlig spänning. Fast det blev inte så mycket sammanhängande sömn. Vi får hoppas är den kommande natten blir lugnare.

Guldboken

Hösten har verkligen plockat fram sin finaste palett med färger här utanför mitt fönster på sjukhuset. Det märks särskilt en dag som idag då solen skiner. Hela skalan från gult över orange och rött till brunt lyser. Men en träd och buskar är fortfarande gröna och ger en bra kontrast till de andra lysande exemplaren.

Långt bort på andra sidan parkeringarna står en bok. Bokarna brukar få så vackra färger på hösten. Ibland har jag brukat ta bilen och köra ut mot Schedingsnäs bara för att få uppleva bokskogen i höstskrud. I år kanske jag missar hela prakten. Vilken tur att det åtminstone finns en bok här.

En dag satt jag och tittade ut genom fönstret bort mot boken. Plötsligt tittade solen fram och kastade sina strålar över bokens krona, som lyste upp i guld och brons. Det var så fantastiskt vackert. Jag satt en lång stund med glädjekänslan strömmande genom kroppen.

Bokens lysande krona var som ett guldklot och fick mig att tänka på den första pärlan i Martin Lönnebos Frälsarkrans, Guldpärlan, som också kallas Gudspärlan. Frälsarkransen har följt mig de senaste åren och varit till stor hjälp, när jag inte orkat så mycket. Att bara hålla i någon av pärlorna och sucka en enkel bön kan ge ny kraft att bära dagens mödor. Den finns förstås med mig här på sjukhuset också.

För ett tag sedan tyckte jag att Gudspärlan, som ju är en mässingspärla, hade förlorat sin glans. Den såg smutsig och matt ut. Metallpärlor kan ju oxidera och tappa gnistan. Maken tog hand om den och putsade upp den igen. När jag fick tillbaka den, lyste den som den skulle göra i guldtoner. Det behövdes bara lite omsorg. Detta fick mig att tänka på att även vår gudsbild kan bli lite solkig. Det finns mycket som kan skymma Guds härlighet. Vi behöver vårda vår gudsrelation och vår gudsbild.

Gudspärlan är den största pärlan i Frälsarkransen. Gud är större n något annat, men ibland tror jag att vi förminskar honom. Vi tillskriver honom mänskliga känslor och egenskaper som bara delvis kan beskriva honom. En sådan egenskap är kärlek. Gud är kärlek, står det i bibeln. Han älskar oss och vill oss alla väl. Samtidigt har vi så svårt att förstå hur han kan tillåta sådant om sjukdomar, krig och elände. Om Gud älskade oss, borde han inte ta bort allt sådant då.

Jag tänker mig att det är tvärtom. Det är Guds kärlek som gör att han inte ingriper när vi gör alla våra misstag. Mycket elände i världen beror på människors misstag eller ondska. Det drabbar många oskyldiga och det är väl det som är det jobbiga. Men att hindra konsekvenserna av någons, som vi tycker, felaktiga val kan vara både kränkande och dumt. Kränkande därför att Gud i så fall skulle tagit bort det han en gång gav oss, den fria viljan. Han skulle tvinga sig på oss. Dumt därför att det inte skulle lära oss något. Det är ju av våra misstag vi lär oss.

Gud har valt en annan väg. Han låter oss göra våra misstag, men han finns där för att hjälpa oss och stödja oss när vi får reda ut konsekvenserna av vårt handlande. Han är snabb att förlåta och att uppmuntra. Det är därför vi kan orka ta oss igenom de svårigheter vi möter. Det kan många människor vittna om. Kung David är en av dem och han beskriver det på sitt välkända sätt.

Herren är min herde,

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever.

Psalm 23

Piggelin - eller inte

I morse var jag verkligen inte så pigg. Det hade varit en jobbig natt med många toalettbesök. Jag var trött på eländet och ville helst bara dra filten över mig och låta tårarna skvala. Himlen såg också riktigt grå och mulen ut. Ingen solig söndag precis.

På förmiddagen vilade jag mest. Sen var det väl ändå dags att försöka resa sig ur eländet. En dusch och rena kläder hjälpte till. Sen försökte jag få ner alla mediciner med hjälp av lite kräm och mjölk. Det gör fortfarande ont när jag sväljer. Lite senare fick jag ju en piggelin för att kyla ner svalget och dämpa svullnaden. Jag fick också några kapslar som vi öppnade och tömde ut på krämen. Jag lyckades få ner dem utan problem och ser man på de hjälpte. Magen lugnade ner sig och jag slapp springa på toa stup i kvarten. Kvällens risgrynsgröt med mjölk smakade riktigt bra.

Molnen lättade delvis på himlen och solen kunde till och med titta fram ett tag. Det piggar upp. Det gör musik också. Jag slog på Tvåan på TV och där sändes The Last Night of the Proms. I flera timmar kunde jag lyssna på duktiga musiker och sångare. Andra halvan är väl lite mer lättillgänglig men det var vacker musik i första delen också.

Ikväll orkade jag till och med utföra mitt mammauppdrag. Jag brukar alltid ringa pojkarna på söndagskvällen, men förra helgen orkade jag inte. Maken fick ta över uppdraget. Men idag har jag pratat med dem båda två. Kalmarsonen befann sig i Hultsfred där han ska göra praktik på vårdcentralen den kommande veckan. Nu satt han på vandrarhemmet och det verkade vara bra. Stockholmssonen jobbade på med sitt examensarbete. Han hade träffat på Iris, en gammal skolkamrat, som också  kommer från Rannäs. Hon var dessutom min elev. Stockholm är väl inte så stort då. Det är roligt att följa de gamla eleverna. Maken var här och hälsade på igår. Annars brukar vi pratas vid på kvällarna.