Hurra för våren! (och de andra årstiderna)

För en stund sedan kom jag hem från valborgsmässofirandet i hembygdsparken. Det var ingen stor brasa och ingen stor samling människor. Medelåldern var ganska hög. De flesta av de yngre forshedaborna var nog på cirkusföreställningen som av tradition går av stapeln samma dag.

Jag brukar inte vara med och sjunga i kören, men i år blev jag övertalad. Forsheda samlade körer skulle sjunga in våren. Vi har ingen permanent kör i Missionskyrkan, men kan utan vidare få ihop ett gäng som sjunger riktigt bra för att öva så lite. Kyrkokören och ytterligare en kör som kallas Tongångarna övar däremot regelbundet. Jag kunde inte vara med på de båda övningstillfällena. Det första visste jag inte om och vid det andra hade jag gäster hemma hos mig. Det är tur att man har en hel del erfarenhet av körsång och även av de traditionella vårsångerna. Lite enklare blir det också om man är van vid att läsa noter och sjunga rakt av. Det fick jag lära mig för längesen när jag sjöng i Jönköpings kammarkör.

Vi hade i alla fall ett "genrep" på ett av ortens äldreboende. Sedan var det dags att ta ton i hembygdsparken. Brasan tändes och kören klev upp på den nybyggda scenen. "Vintern ra..." gick väl bra. Därefter talade det nya kommunalrådet i Värnamo och vi hurrade för våren. Så fick kören ta vid igen och sjunga flera vårsånger. Det gick hyfsat med de flesta vårsångerna ända till den sista sången på repertoaren. "Sköna maj" skulle avsluta konserten. På något sätt lyckades vi hamna snett. Trots att vi kämpade tappert började alla i kören skratta åt den egna falsksången. Publiken drog väl på smilbanden, men gapskrattade i alla fall inte. Det var ju hänsynsfullt. Vi började om. Samma sak igen. Alla började skratta på samma ställe. Tredje gången gillt. Vi kämpade oss igenom hela sången ända till "Välkommen sköna maj! Välkommen sköna maj!" Äntligen tog vi oss igenom. Det här valborgsfirandet lär vi inte glömma.

Efteråt kunde man köpa korv med bröd, men vi åkte hem. Jag hade gjort en smarrig kycklingröra att avnjutas med bakad potatis. Lite festligt kan man väl ha på valborgsmässoafton.

Den här dagen brukar väl talen ofta handla om naturen och våra underbara årstider. Visst är det fantastiskt med fyra årstiden. När vi tröttat på en årstid, kommer nästa. Alla har sin favoritårstid, men jag gillar allihopa. Varje årstid har sina fördelar. På våren älskar jag den skira grönskan och allt som gror och växer. Våren spritter av liv. Sommaren är skön på sitt sätt med ledighet, sol och bad. Egentligen är jag ingen stor badfantast. Jag gillar inte havsbad. Saltet kliar. Men en insjö eller en å och en kanot säger jag inte nej till. Sen kommer hösten med både regniga och klara dagar. Hösten är praktfull med sina färgkaskader. Man kan börja bona in sig igen med en stor mugg te och en trevlig bok. När vintern och snön kommer, känns det ibland som en befrielse från regn och rusk. Dagarna med rimfrost eller sol över snöklädda marker är oerhört vackra. Ja, "allt har sin tid", som det står i Predikaren. Jag tror inte att jag skulle kunna bo där det inte finns mer än en årstid. Inte ens två, regntid och torrtid, räcker för mig. Fyra ska det vara.

"Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut." (Pred 3:11) Jag tror att vi njuter så av naturen och årstidernas växlingar därför att vi anar ett sammanhang där vi hör hemma. Vi anar, men förstår inte helt. Det finns fortfarande utrymme för förundran. Den dagen vi inte kan förundras är det nog ute med oss. När vi slutar förundras över något, tappar vi respekten för det och då är exploatering och hänsynlöst utnyttjande nära till hands. Så länge vi förundras, kan vi förvalta vårt skapelsearv med omtanke och hänsyn. Därför behöver vi inte kunna förklara allt. Vi behöver mysteriet.

Foto: Inga M Johansson

Trädkramare

När vi flyttade hit till Rannäs för drygt 17 år sedan, fanns det en stor lönn mitt i trädgården. Den stod där som ett vårdträd, planterat av någon för länge sedan. Den var kanske inte så vacker, men den var älskat av många. Jag älskade att sitta under lönnen på somrarna, när solen gassade och det blev för varmt att jobba i solen. Grenverket silade solljuset lagom mycket. Där brukade jag sitta och läsa en bra bok.

Det var fler som älskade lönnen. Bin och andra insekter älskade lönnens blommor. Vid den här tiden på året brukade det surra av liv i trädkronan. Ett tag senare kunde man se alla lönnäsorna som spreds ut över trädgården. En del grodde i mina rabatter. Fåglar och ekorrar brukade också tycka om den gamla lönnen. Där fann de mat och skydd.

Idag finns den inte mer - lönnen. Den blev dålig och vi riskerade att den skulla falla av sig själv vid en höststorm. Därför sågade vi ner den och nu finns bara en stubbe kvar. Det kändes inte bra, men förr eller senare måste det ske. Som tur är har vi fler stora träd runt gården, lönnar, ekar och en stor ask. Vi har planterat ett nytt träd i närheten av stubben. Det blev inte en lönn, men ett körsbärsträd.

Jag har alltid gillat träden. Det är kanske därför jag älskar att gå i skogen. Träd är så majestätiska. De skapar bra livsbetingelser för så många individer. De ger oss frukter och nötter att äta, skugga under lövverket, virke till hus och möbler, ved för värme, syre för våra lungor och mycket mer. De är viktiga för vår och andra varelsers överlevnad. Krama ett träd och känn att du hör hemma här.

Träden växer i många år på samma plats djupt rotade i myllan. De påminner mig om att växande tar tid. De sträcker sina löv upp mot solen. De talar om för mig att jag också behöver vara både djupt rotad i livet och sträcka mig upp mot ljuset. Det är bara då jag kan klara stormarna i livet och växa som människa. "Ni har lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom, med rot och grund i honom, allt fastare i den tro som ni har undervisats i, och låt er tacksamhet överflöda." (Kol 2:6-7)

Den gamla eken

Den gamla eken lyfter sin krona mot solen.

Löven sjuder av liv.

Den sträcker sina rötter mot vattnet.

Stammen sjuder av liv.

Lika mycket rotad i solen som i jorden

står den där och sjuder av liv,

den gamla eken.

Båda rotsystemen har samma uppgift -

att täcka en så stor kontaktyta som möjligt

mot livets källor,

vattnet och solen.

Var har jag mina källor till liv?

Hur ser mina kontaktytor ut?

Du, Gud, är livets källa.

Du är grunden för allt.

Du omsluter mig på alla sidor.

Din kontaktyta mot mig är total.

Ef 3:16-21

Foto: Inga M Johansson

Damen vid dammen

För ett tag sedan lovade jag bilder från min trädgårdsdamm. Här är några bilder och iakttagelser från damen vid dammen, alltså från mig.

Under flera år drömde jag om en damm i vår trädgård. Så för två år sedan skulle vi anlita någon som hade en liten grävmaskin för att utföra grävningar på gården. Då passade vi på att gräva ett stort hål där dammen skulle vara. Förra året gjorde vi i ordning den. Vi grävde och jämnade till botten, lade ut dammduken och förankrade den med stenar. Sedan fyllde vi på vatten. Men jobbet var ju inte slut med det. Jag fortsatte att gräva runt dammen för att kunna plantera mina växter. Jag skapade en sumpzon i ena kanten. Det tog flera veckor. Sen fick växterna fortsätta sitt arbete att fylla ut den kala jorden. På höstkanten var det riktigt frodigt. Nu ser de ganska kalt ut igen. Men det syns att växterna är på väg upp ur jorden för att breda ut sina grönskande blad och underbara blommor.

Redan de första dagarna med vatten i dammen märkte vi att nya djurarter hittade in på gården. Insekterna var nog först. Skräddarna sprang omkring på vattenytan och dykarna simmade nere i dammen. Snart upptäckte vi en och annan groda vid dammkanten. katterna och hunden var också intresserade. Hunden älskade att slänga i sin boll i dammen så att jag fick ta fram krattan och fiska upp den. Än har han inte trillat i. En av de roligaste händelserna med djuren vid dammen inträffade igår. Jag satt vid datorn på mitt skrivbord och tittade ut. Då fick jag syn på en flock starar på gräsmattan. Plötsligt är det ett par av dem som hoppar ner i dammen vid den grundre sumpzonen och börjar bada. De flaxar med vingarna och skvätter omkring sig. De verkar ha väldigt roligt. Sen flög de upp i äppelträdet och skakade av sig vattnet. Det såg så roligt ut att jag måste skratta och ropa på maken att komma och titta.

Jag kan inte så mycket om dammar, men jag har läst på i böcker och sökt på nätet. Man lär sig efterhand. det som inte blir bra får man göra om. men jag ångrar inte att jag planterade en röd näckros på det djupaste stället i dammen. Den blommade redan förra sommaren. På plantskolan sa de att man kunde ta upp den över vintern. Jag skulle kunna förvara den i potatiskällaren. Men jag kunde också chansa på att den klarade vintern. Det verkade så krångligt att plocka in den, så jag chansade. Vad jag kan se verkar den ha klarat sig och jag kanske kan se fram emot nya blommor så småningom.

En damm är så rofylld. Man blir lugn av att sitta och lyssna på porlandet från det lilla vattenfallet som vi byggde. I alla tider har vi människor sökt oss till vatten. Vi behöver vatten för att överleva. Vi behöver vatten till så många saker - t ex att dricka, att tvätta oss och våra kläder i, att vattna våra odlingar med, att diska och laga mat i, att paddla våra kanoter på. Det fyller våra behov, men det kan också utmana oss till nya äventyr och nya upptäckter.

Psalm 23 är nog den psalm som flest människor känner till. I den står det: "Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten." (Ps 23:1-2) Gud ser till våra grundläggande behov. När han är med oss, behöver vi inte sakna något.

Foto: Inga M Johansson

Surr i lönnen och plask i dammen

Våren är verkligen underbar. Det är så härligt med alla vackra blommor och alla fåglar som sjunger sin bästa visa för oss. Ja, jag vet att det egentligen inte är för mig de sjunger, men jag kan väl få låtsas att det är så. Ikväll satt jag vid mitt skrivbord och tittade ut mot vår lilla trädgårdsdamm. Då fick jag se ett gäng starar som kom för att bada. De plaskade och skvätte omkring sig. Sedan flög de upp i äppelträdet och skakade av sig vattnet. På andra sidan huset blommar lönnarna. Man kan på långt håll höra hur det surrar av insekter i dem. Kolla in mina blombilder från den här våren i videon.

Den här helgen har jag varit på hajk med våra uv-scouter på Lövö, som ligger i Store Mosse nationalpark. Det är en underbar plats. Vädret visade sin bästa sida. Hajken avslutades med en hajkgudstjänst. Vi fick inviga ett antal nya scouter och dela ut märken till många medan de stolta föräldrarna tittade på.

I gudstjänsten spelade vi upp ett drama, som handlade om att Gud vill ha kontakt med oss. En av ledarna agerade Gud och en annan spelade en tjej som verkligen vaknat på fel sida. Hon kunde först inte se allt som Gud gjorde för att glädja henne. Han lät solen skina, ställde fram blommor och skickade brev. Han till och med ringde till henne. Till slut förstod hon att Gud ville ha kontakt med henne och att han älskade henne. Efter dramat ficka alla gå en bibelpromenad. Jag hade satt upp bilder och bibelord, som man fick läsa och ta till sig. Ett av bibelorden var:

"Den som kommer till mig skall jag inte visa bort." (Joh 6:37)

Ingen vill bli avvisad. Det är kanske därför som många människor drar sig för att ta kontakt med Gud. Tänk om man bli avvisad. Men Gud är inte sådan. Han tar emot oss med öppna armar.

Foto: Inga M Johansson

Vårens doldis

Varje vår gläds vi åt vårblommorna - tussilago och vårlök, blåsippa och vitsippa - som ger backarna och ängarna färg och ljus efter den mörka vintern. Men det finns en liten vårblomma, som vi knappt ser, om vi inte letar efter den. Stefan Edman kallar den för "doldisen bland vårens primörer". Jag menar förstås den lilla nagelörten. Trots att den är så vanlig är det inte många som pratar om den. Många människor har aldrig sett den, inte ens hört talas om den. Så oansenlig är den. Men om man går riktigt nära och studerar den noga, kan man upptäcka hur vacker den är i sin ringhet.

Stefan Edman tillägnar nagelörten ett helt kapitel i sin bok "Förundran - tankar om vår stund på jorden". Han skriver att han får livslust av den. Den påminner oss om att skapelsen ständigt pågår, att oordning blir till ordning. Han har så många underfundiga och bra formuleringar om livet och naturen i sina böcker. Jag läser dem gärna. I samma bok hämtar jag också en liten dikt om nagelörten skriven av Jan Ränkedal.

Nagelörten
nagelhög
rullar ut en vit korthårsmatta
och låter solen trampa på

Livet kräver att få finnas
även i det minsta

Vi dömer alltför ofta efter det yttre. Det som ser oansenligt och ringa ut, dömer vi ofta ut som onödigt och oväsentligt. Det gäller inte bara växter utan också människor. Vi missar ofta tillfällen att lära känna fantastiska människor därför att vi inte vill ta oss tid att se bakom det yttre. Vi bländas ofta av de som är vackra eller de som låter mycket. Men det är inte alltid att de som är vackra utanpå också är det inuti eller att de som låter mycket och gärna också låter vackert. Om ni inte har varit inne på You tube och tittat på Susan Boyles framträdande i Britain´s got talent, måste ni göra det. Hon överraskade verkligen både juryn och publiken. De hade dömt ut henne innan hon öppnade munnen för att sjunga, men de fick ändra uppfattning.

När Jesus och hans lärjungar var ute på vandring, började lärjungarna bråka om vem som var störst av dem. Det känner vi ju igen från våra "lärjungar" i dagens skola. Det ligger nog i vår natur att vilja vara störst, bäst och vackrast. Jesus frågade dem vad de talade om, men då sa de inget. De kände väl på sig att Jesus inte skulle gilla det. Då satte sig Jesus ner, ropade på dem och sa: "Om någon vill vara dem främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare." Sedan ställde han ett barn framför dem, la armen om det och sa: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig." (Luk 9:33-37) Det kan vara nyttigt att bli påmind någon gång ibland om att det inte alltid är de stöddigaste som vinner i längden. Det är väl bra att vara frimodig och ta för sig, men om man saknar ödmjukhet förlorar man mest själv.

Rutigt

Kungsängsliljorna har visat sig. Jag satte en hel del i höstas. De har inte slagit ut än, men kanske de gör det till helgen som ju ska bli solig och varm. Jag råkade bryta av en när jag luckrade i landet. Den satte jag in i en vas och den har slagit ut. Visst är de vackra med sina rutiga kronblad.

Brukar du helst skriva på rutigt papper eller linjerat? Du kanske hellre vill ha blankt papper utan några ränder alls. Förr använde jag gärna rutigt papper. Det kanske är matematikern i mig som föredrar rutorna, eller korsordslösaren. Jag gillar korsord om de inte är för lätta och inte för svåra. När man löst en hel del korsord av en konstruktör, lär man sig hur han eller hon tänker. Då kan det bli lite tjatigt med ord som ständigt återkommer med samma gamla ledtrådar. Då kan det vara roligt att byta korsordstidning. Jag tycker också om sudoku och det gör en del av mina elever också. Fast ännu roligare tycker jag att kakuro är. Aftonbladet har alla varianter i sin korsordsbilaga på måndagar. Den brukar följa med hem från affären.

Ibland brukar jag säga att jag är rutig i huvudet. Jag vill gärna ha struktur och ordning och letar ständigt efter vilket system som råder i olika situationer. Det kan vara hur man organiserar sina besticklådor eller hur man hänger in sina kläder i garderoben till hur en skola är organiserad eller en text disponerad. Det viktiga är kanske inte att det är ett visst system utan att det finns ett system. Jag har ibland lite svårt att hitta saker, när någon annan plockat ur diskmaskinen. Då kan min ordning i lådor och skåp ha rubbats. Kaoset brer ut sig.

En del organisationer är så oerhört strukturerade och kanske hierarkiskt uppbyggda att det inte finns utrymme för spotanitet och improvisation. Saker måste alltid göras på ett visst sätt. "Så har vi alltid gjort." Det har jag lite svårt för. Jag gillar förändringar bara det finns en mening med dem. I andra organisationer kan det finnas för lite struktur. Man kanske inte har kommit överens om något tillsammans. Var och en gör på sitt sätt. Det blir också oerhört jobbigt. Man vet aldrig vad som gäller. Att organisera bra handlar inte bara om struktur och ordning. Det handlar också om att samarbeta bra.

Det finns ett uttryck som säger att "kaos är granne med Gud". Jag har alltid uppfattat det som att Gud är ordningens gud. Det var Gud som bringade ordning i kaoset. Ibland kan det råda kaos i våra liv, men på något sätt ger gudsmötet ett inre lugn och ro för själen. Den trygghet som finns i Guds kärlek och omsorg ger frid och glädje. Ingmar Johansson har skrivit en sång som jag tycker mycket om. Den finns med i den nya psalmboken.

"Friheten sträcker ut sin hand. Nej, kärleken tvingar ingen till sig. Du är nu fri att säga ja eller nej till detta något som kallar på dig. Se hur gudsvinden bär, hur den lyfter just här. Du får komma precis som du är.

Vägen den börjar där du står, så är det att vara född av Anden. Glädjen du känner är en gåva, en hälsning från en okänd som ville ditt liv. Se hur gudsvinden bär, hur allt vänder just här. Du är älskad precis som du är.

Inget är här förutbestämt. Nej, livet har lagt i dina händer. Myndigförklarad, allt är möjligt, i Andens rike finns inga hopplösa fall. Se hur gudsvinden bär, hur allt stiger just här. Du är väntad precis som du är.

Kommer du tidigt eller sent, till nåden finns inga åldersgränser. Döden är till och med besegrad, ja, även där finns tillitens famn om du vill. Se hur gudsvinden bär, hur den värmer just här. Du får komma precis som du är.

Vad som än händer på din färd, där vandrar uppståndelsen emot dig. Inget kan skilja dig, nej, ingen kan röva bort den kärlek som åtrår ditt "Ja". Se hur gudsvinden bär, hur allt händer just här. Du är älskad precis som du är."

Foto: Inga M Johansson

Julros och magnolia

Det finns vissa blommor som fångar vår uppmärksamhet mer än andra. För mig är det märkligt nog vita blommor. Jag köper t ex gärna några vita liljor eller en bukett vita tulpaner och sätter in på bordet, när det inte finns några blommor att plocka utomhus.

Tidigt på året, kanske medan snön fortfarande finns kvar på sina ställen, kan man se den slå ut sina vita blommor - julrosen. Jag har flera stycken i rabatten närmast entrén. En av dem har gröna blommor och blir stor som en buske, men de andra är vita och låga. En av dem blommar just nu. Några av dem har jag fått vid jul. När våren kom, planterade jag ut dem och nu blommar de utomhus.

När de soliga dagarna kommer efter vinterns mörka kalla, då titta den fram under buskarna intill huset. Det är förstås nödroppen jag tänker på. Man blir lika glad varje år, när man plötsligt hittar den. När jag bodde i Österrike några år på 70-talet, brukade vi plocka en variant av snödroppe. Den växte vild nere vid floden och så här i april brukade den blomma. Den kallades Schneeglöckchen. Den var något större än vår snödroppe och hade små gröna fläckar längst ut på kronbladen. Jag har sett liknande i plantskolornas kataloger. För mig är de en påminnelse om våren i Alperna.

Så har vi förstås vår kära gamla vitsippa. Den börjar klä in ängar och backar i vitt nu. Om det blir lite varmare och soligare, kommer det att lysa vitt som snödrivor överallt. Vitsippan är makens favoritblomma och jag förstår honom. På några ställen i hagarna runt vår gård finns det vitsippor som är nästan rosaröda eller lila. De brukar återkomma varje år på samma ställe.

En annan vit blomma som fascinerar är magnolian. Jag har mest sett den på bilder, men den har verkat ouppnålig när man bor i lite kallare växtzoner. På senare år har flera som jag känner planterat magnolior och fått dem att överleva. Så i år kunde jag inte motstå den, när jag såg den i plantskolan. Just nu står den i sin kruka på en skyddad plats intill husknuten och väntar på att jag ska gräva en grop åt den. Det känns lite spännande. Tänk om jag kan få den att trivas här hos oss.

Min absoluta favorit bland de vilda blommorna är liljekonvaljen. Snart början den skjuta upp sina spjut ur marken. Då kommer hela kullen bakom vårt hus att påminna om en igelkott med gröna taggar. Efter ett tag kommer de små klockorna, som doftar så underbart. När de blommar som mest, räcker det att gå ut på verandan och andas in, så känner man den underbara doften av liljekonvaljer. Än är vi inte där, men snart.

Det finns fler vita favoriter. De kanske inte kan konkurrera med de mer färgglada blommorna, som lyser i solskenet. Men på de skuggigare ställena och när skymningen kommer, då är det vita som lyser mest.

Den vita färgen står väl för det rena och det sanna. I Uppenbarelseboken är det de som segrar mot det onda som får vita kläder. De ska också få en vit sten. "På stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det." (Upp 3:5) Vita stenar brukar också locka mig att plocka dem särskilt om de är släta. Jag undrar vilket namn det kommer att stå på min vita sten.

Foto: Inga M Johansson

After work

Ibland på fredagarna är vi några, som brukar träffas för "after work" på ett café i Värnamo. Vi är i olika åldrar och situationer i livet, men vi tillhör samma arbetslag. Så var det i fredags. Vi satt med vår latte och kaka i solen på bakgården och varvade ner efter arbetsveckan. "After work" är en bra idé. Man kan prata om det som varit bra och det som varit dåligt, snacka lite om kollegor och skratta åt de dråpliga barnen. Man kan dela med sig av erfarenheter och nya tankar och idéer. Sen gick vi var och en åt sitt håll. Någon skulle hem och tvätta, andra till fredagsmys med familjen. Själv brukar jag åka till gymmet och träna bort den där goda kakan jag just smällt i mig. Kanske kunde vi lämna jobbet bakom oss där på fiket och njuta av helgens ledighet.

En dag blir det förstås "after work" på heltid. Den dagen kommer när man ska sluta jobba. Det är inte dags än på åtminstone åtta år. Men många säger att man ska vänja sig vid tanken i god tid och skaffa intressen och andra sysselsättningar. Jag tror inte jag kommer att ha några problem med sysselsättningen. Min tid verkar aldrig räcka till. Jag har många intressen som jag kan ägna mig åt. Jag tror inte på att vänta med att göra det roliga tills man har tid. Jag tror på att njuta av den här dagen och göra så mycket roligt man vill och kan. Imorgon kommer det nya roliga saker. "Ta väl vara på tiden", säger Paulus till de kristna i Kolosse.

Så här års är trädgården en glädjekälla. Jag upptäcker någon ny planta som tittat opp varje dag. Så går jag runt och planerar var jag ska så mina frön det här året. Växelbruk är bra har jag lärt mig. Var hade jag nu morötterna förra året? Ärtorna? Dillen? Varenda år tänker jag att man borde rita en liten skiss så man kommer ihåg, men det gör jag aldrig. Det kanske inte gör så mycket om man råkar ha en växt två år i rad på samma ställe. Fast många år får det nog inte bli. I år ska jag varva grönsakerna med lite fler blommor än jag brukar. Det ser så trevligt ut.

En annan aktivitet som jag tänker ta upp igen är att gjuta i betong. Det är ett skönt material för krukor, tråg och andra prylar i trädgården. jag har ganska många idéer som jag vill pröva, när jag får tid. Ibland blir det fina produkter, ibland mindre fina. De blir nästan aldrig fula. Att skapa något nytt ger sådan tillfredsställelse. Jag tror det finns i vår natur att vilja skapa. Det är ett sätt som vi liknar Gud på.

Jag har inte glömt dammen. Den kommer bilder på den senare.

Foto: Inga M Johansson

Imago

Nu har det blivit lite kallare och blåsigare hos oss. Solen är framme ibland, men luften är kyligare. Så är det på våren. Det växlar mellan värme och kyla.

Ett av vårens tecken, som jag blir riktigt glad av, är de första citronfjärilarna. Det kanske är för att de lyser som solen, när de fladdrar från blomma till blomma.

Fjärilen har en speciell livscykel, som är intressant att studera. På skolan brukar vi studera den på hösten i tvåan. Då får vi en temalåda från NTA som heter Fjärilars liv. Vi följer en tistelfjäril från larv via puppa till fullt utvecklad insekt. Eleverna får sköta om var sin larv. Larverna kommer från England. De älskar sina fjärilslarver och om någon skulle förolyckas är det en katastrof. Sedan en vacker dag släpper vi ut dem i det fria. Det är ett underbart tema att arbeta med.

Mina citronfjärilar har börjat som små ägg på ett blad någonstans. De utvecklas till glupska larver. Efter ett tag förpuppas de och hänger som "torra löv". Plötsligt en dag spricker puppan och ut kommer den färdigutvecklade insekten, imagon. Ja, den heter faktiskt så. Första gången jag hörde det namnet blev jag fascinerad av själva ordet - imago. Det lät så vackert - som ett namn på en vacker kvinna. Det fick mig att fundera på min egen utveckling, mitt eget liv. Jag börjar också som ett litet ägg och kommer ut som en glupsk liten larv. En gång kommer jag att läggas inte i en puppa utan i en urna eller en kista i jorden. Men en dag, så tror jag, har jag utvecklats färdigt och är redo att befrias från det skal som omger mig. Jag träder fram som en fullt utvecklad människa, en imago. Mina tankar om detta resulterade i en liten dikt.

Imago

En dag ska jag vakna upp

till ett nytt liv.

Imago

Jag bryter mig ut ur mitt skal

och lämnar det här livet

bakom mig.

Jag övergår till nästa stadium.

Det som startade som ett litet ägg

blir en larv,

en puppa

och till sist

imago.

Det började i ringhet

och utvecklades

till fullkomlighet.

En dag ska jag till slut

vakna upp

fullkomlighet.

Imago

Jag har läst den här dikten för andra människor några gånger bl a vid min svärmors begravning. För mig är en begravning inte bara något sorgligt. Ofta ser vi bakåt och berättar minnen som vi har av den bortgångna. Men som kristna kan vi också se framåt och glädjas åt det hopp vi har.

"Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är." ( 1Joh 3:2)

"Ty i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning. Och i honom, som är huvudet för alla härskare och makter, har ni nått er fullhet." (Kol 2:9-10)

Foto: Inga M Johansson

Upptäckarglädje

När man ibland upptäcker något nytt och roligt, blir man glad in i själen. I morse upptäckte jag att vitsipporna ockuperat mitt nerklippta syrenbuskage. Äldste sonen jämnade syrenerna med marken förra året. Nu håller de på att växa till sig igen, men under tiden kan vi njuta av de små vitsipporna. Och på det lilla "berget" bakom min trädgårdsdamm har kungsängsliljorna tittat opp. Varje dag upptäcker man något nytt.

Idag var det många av mina elever i sexan som drabbades av upptäckarglädje. Vi jobbade med kvadrattal, kvadratrötter och Pythagoras sats på mattelektionen. Visst fanns det de som till en början sa att de inte fattade ett smack. Men det var flera som kastade sig över uppgifterna. En tjej ville inte ta rast. Hon ville sitta inne på rasten och lösa problem med Pythagoras sats. Hon hör till de duktiga eleverna i klassen, som vi ibland har så svårt att hinna med. Det är eleverna i svårigheter som vi med rätta ger mycket hjälp. Men de duktiga behöver också något att bita i. För det mesta ger vi kanske dem lite svårare uppgifter i några häften eller böcker, men de behöver också genomgångar och samtal med en pedagog som kan utmana dem och hjälpa dem vidare i sina tankar. Hur gick det då med dem som inte fattade ett smack? Jo, de jobbade med uppgifterna och jag rusade som vanligt runt och hjälpte så många som jag hann med. Det var ganska många "aha" så idag var det roligt att vara mattelärare.

Finns det då något nytt i en gammal mossig bok som bibeln? Ja, jag upptäcker ständigt nya saker. Det har förstås funnits där hela tiden, men jag har inte sett det förut. I Johannesevangeliet hittar vi Nikodemus, en lärd man som tillhörde de ledande judarna. Han fattade ingenting, när Jesus sa att han måste bli född på nytt. Hur ska det gå till, undrade han. Man kan ju inte komma in mammas livmoder igen. Jesus använder här ett dubbeltydigt uttryck. "Född på nytt" kan också översättas "född uppifrån" dvs. född av Gud. Han ville säga att det inte räcker att födas till den här världen. Vi behöver också födas in i himmelriket. Ingen av oss har valt att bli födda till den här världen. En dag hamnade vi här och det fanns människor som tog hand om oss. Men när det gäller att födas in i himmelriket så har vi ett val. Vi kan välja att bli födda på nytt. Det har inget med reinkarnation att göra. Den som lever i himmelriket lever det parallellt med livet i den här världen. Vi är barn av två världar och det finns så mycket att utforska och upptäcka i båda.

"Jesus svarade: Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." (Joh 3:3)

Tillbakablick

Så var vi tillbaka på jobbet igen. Och fort gick det att återvända till vardagen. Eleverna hade mycket att berätta. Alla hade varit ute och motionerat så gott som varje dag. Det kanske beror på att vi har ett projekt om kost och motion just nu. Roligt att de gått in för det så. En elev hade ramlat och skadat sig, så hon var gipsad runt vänsterarmen. Man vet aldrig när olyckan är framme.

Att blicka bakåt är nödvändigt ibland. Annars är man dömd att göra samma misstag om och om igen. Jag har läst om några gamla romaner som jag hade i min bokhylla. En del människor kan ju bara läsa en bok en gång. De kan inte läsa om den för de vet ju redan hur den slutar. Men det tycker jag inte gör något. Ibland hinner man glömma en del. Men även om man kommer ihåg upplösningen, så finns det så många andra deltaljer och vinklingar som man kan upptäcka, när man återanvänder en bok.

Tänk bara på bibeln. Den kan jag läsa hur många gånger som helst. Det finns alltid nya saker att upptäcka. Ibland har jag läst den från pärm till pärm. Men oftast läser man vissa delar mer än andra. Det finns en del tråkiga kapitel med släkttavlor och långa uppräkningar. Men det finns andra kapitel som är helt underbara att läsa. Just nu läser jag Johannesevangeliet, en av mina favoriter. Johannes skriver om Ordet, Logos på grekiska, så här: "I Ordet var liv, och livet var människornas ljus." (Joh 1:4) Han använder Ordet som ett namn på Jesus. Jesus är Ordet, som kom från Gud och avslöjade vem Gud är. Han fortsätter: "Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn." (Joh 1:11-12) Man kan läsa orden i en bok på olika sätt. Om de ska påverka oss på ett positivt sätt, ge oss liv, måste vi ta emot dem. Orden är lite som frön, som myllas ner i våra rabatter. Det finns liv i dem så att de kan gro och växa. Då kan de bli till stora träd, om de får rätt livsbetingelser.

Det är ganska många ord som hoppar ur munnen på mig varje dag. Jag önskar att de också kunde få vara frön, som kan myllas ner i andra människors inre och växa till stora, livgivande tankar. Men alla mina ord är inte livgivande. En del borde aldrig lämnat min mun. Förhoppningsvis börjar de aldrig gro hos någon annan. Ord kan både skada och hela, sänka och lyfta. Ibland blir vi trötta på ord, och ändå fortsätter vi att prata med varann. Jag tror inte det är orden i sig vi är trötta på. Det är de tomma orden vi tröttnat på. Meningsfulla ord kan vi ständigt återvända till.

Nu sätter vi punkt efter orden för den här gången.

Annandagsfunderingar

Snart sätter vardagen igång igen. I vanliga fall börjar jag veckan med att vara lektionsfri. Jag läser nämligen på 25% och disponerar min tid fritt på måndagar. Nu blir det rivstart imorgon med engelska i fyran. Jag satt en stund vid datorn och planerade morgondagen.

Annars har den här dagen varit skön. Lagom mycket av avkoppling och arbete. Jag har gått mina skogspromenader med hunden och plockat fram mina dahliaknölar och fuchsior ur potatiskällaren. Ja, jag har en sådan under huset. Sen satt jag en stund på bänken utanför och läste. Vi tog en kopp kaffe och lyssnade på porlet från vattenfallet vid dammen. Jag tror att min röda näckros har klarat vintern. Jag kan se några blad på bottnen av dammen.

Äldste sonen tog bussen ner till Skåne idag. Det är roligt när han kommer hem. Men nu återgår allt till vardagen igen. Han fortsätter att plugga i Lund och jag både jobbar och pluggar. Vi får pratas vid i telefonen i stället.

Vilken uppståndelse!!!

Det blev nog uppståndelse på mer än ett sätt i Jerusalem på påskdagen för sådär längesen. Om det hade funnits tidningar och löpsedlar skulle rurikerna varit braskande. "Graven tom - stenen mirakulöst borta! Jesus lever igen - visade sig för Maria!" Några var kanske treksamma till att Jesus hade uppstått och försökte förklara den tomma graven på annat sätt. Det kanske var för pinsamt för soldaterna att misslyckas med att hålla kvar Jesus i graven. "Soldater attackerade av okända. Jesus kropp stulen!"

Det finns många som har försökt bevisa att Jesus inte kunde ha uppstått. Men det finns flera exempel på människor som, när de började studera och kritiskt granska texterna från första århundradet, själva blivit övertygade om att det faktiskt är sant som det står. Det är två saker som är svårt att komma ifrån: den tomma graven och berättelserna om människor som mött Jesus efter uppståndelsen.

Det var svårt att förneka att graven var tom för motståndarna redan då. Det var kanske därför som ryktet spreds att någon stulit kroppen. Vem då? Lärjungarna? De hade ju gått under jorden av rädsla för att drabbas av samma öde som Jesus. Fienderna? Knappast, i så fall kunde de visat upp kroppen, när ryktet om att han levde spreds. var Jesus aldrig död, som en del hävdar? Det är väl inte särskilt troligt att han kunde rulla bort den tunga stenen och smyga sig ut ur graven efter den behandling han blivit utsatt för, piskad och korsfäst, stucken med ett spjut i sidan, inlindad i linnebindlar och salvor som hårdnade till ett skal. i så fall måste han sett halvdöd ut och det intrycket fick inte de som såg honom. Dessutom är det ögonvittnen som berättar att graven var tom när de kom dit.

Det finns många berättelser om människor som faktiskt såg honom efter uppståndelsen. När Paulus skriver om detta kanske tjugofem år senare räknar han upp många av dem. Han visade sig för lärjungarna vid flera tillfällen. Han visade sig för några kvinnor. Fast på den tiden var inte kvinnor några trovärdiga vittnen. Det var däremot de män som han visade sig för. En gång var de 500 som var samlade på samma ställe. Dessutom säger Paulus att flera av dem var fortfarande i livet, när han skrev om dessa händelser. Ni kan kolla själva, verkar han säga till sina läsare som var skeptiska. Var det bara hallucinationer? Hos så många människor på en gång? Lärjungarna och kvinnorna ville först inte tro att det var Jesus de såg. Sedan sa han något eller gjorde något så att de kände igen honom. De förväntade sig inte att han skulle uppstå, trots att han faktiskt sagt så innan han dog. Det största argumentet för Jesus uppståndelse är väl egentligen lärjungarnas övertygelse. De flesta av dem fick verkligen lida för sin övertygelse. De blev förföljda, hamnade i fängelse och landsförvisning. Många av dem blev avrättade utan att de tog tillbaka det de sagt. Vem ger sitt liv för en lögn?

Jesus uppståndelse är en av de allra mest centrala händelserna i kristendomen. Utan den skulle det inte finnas några kristna idag. Det är därför som jag älskar påskdagen. Andra helgdagar kan kvitta, men påskdagen vill jag inte missa. Vi firade den i Missionskyrkan i Forsheda, där barnen tågade in med påskliljor i händerna. De sjöng, dansade och spelade ett drama. Hela gudstjänsten började med att pastorn hälsade oss med orden som kristna i alla tider hälsat varandra med: "Kristus är uppstånden!" Vi svarade som man gjort i tvåtusen år: "Ja, han är sannerligen uppstånden!" Då är det som om glädjen bubblar i bröstet och man får gåshud på armarna. Det är det budskapet som vi vill trumpeta ut. Därför tycker jag att påskliljan med sin blomtrumpet är en sån fin symbol för påsken.

Idag plockade jag de första vitsipporna, makens favoritblommor. Dessutom såg jag årets första huggorm, som låg på skogsvägen och solade sig. Inte någon favorit hos mig i alla fall. Jag stampade hårt i marken. Då ringlade den ner i diket och försvann. Då tycker jag bättre om myrorna som frenetiskt kilade runt i stacken. De har också vaknat till liv. Det är mycket i naturen som just nu uppstår igen.

Mellandagstankar

Påskafton är påskhelgens mellandag, en vit dag mellan de röda. Den ligger mellan kristendomens två stora dagar, långfredagen och påskdagen. Hos oss är påskafton äggdagen. Jag gömde godisäggen till pojkarna i år igen fast de är myndiga. De är fortfarande mina pojkar. Vi kokar ägg och äter. Ägget är nog den perfekta maten, gott och nyttigt i en bra förpackning. Till och med katterna älskar ägg. De får ofta äggulorna, när maken steker sina äggvitor till frukost. Det ger dem en len och glänsande päls. Undrar om det funkar lika bra på hunden. Hans päls är lite sträv. Men han är skön ändå. Här är han idag mitt ibland blåsipporna.

Blåsipporna är helt underbara nu. Man ser dem inte från trädgården. Men om man tar några steg upp på kullen norr om vår tomt, lyser de som blå fläckar bland fjolårslöven. Om man böjer sig ner och studerar dem, ser man att de är små skönheter. Jag hittade några bladrosetter av gullvivorna också. Först var jag rädd att de försvunnit, men de kommer så småningom. för några år sedan, när vi grävde ner rör i trädgården, råkade min man och grävmaskinisten lägga jättestora stenar rakt på gullvivstället. Gissa om jag blev arg. Men det finns fortfarande några kvar och de har hittills blivit fler varje år.

I trädgården har de första odlade varianterna av gullviva slagit ut sina gula klockor. De lyser som solar. Idag var jag ute och krafsade i rabatterna en del. Det känns skönt att få börja med det. Jag funderar på att göra om hela min stora söderrabatt, men jag får vänta tills alla lökarna har blommat och perennerna tittat upp. Det är kul att planera och mycket jobb att genomföra.

Nu väntar jag bara på nästa dag. Det är den största dagen på hela året. Egentligen borde man ha påskotta i stället för julotta för det var ju i gryningen det hände. Mer om det imorgon.

Långa fredag

När jag var liten, var den här dagen årets längsta dag, kändes det som. Det märks att man blivit gammal för jag kommer ihåg när affärerna och biograferna var stängda på långfredagen. Vi fick inte stoja och stimma utan bara leka stillsamma lekar. Man klädde sig helst i svart, absolut inget i rött i alla fall. Så är det ju inte idag. Det är på många sätt skönt att tiderna förändras.

Långfredagens budskap har däremot inte förändrats. Ikväll hörde jag en bra predikan om Jesus sju ord på korset. För ett tag sedan kunde man läsa på löpsedlarna "Hans sista ord till sina vänner". Då handlade det om Jarl Alfredius. Men samma rubrik kunde sättas på dagens predikan.

Det finns så mycket positivt i de sju orden. Det kanske man inte förväntar sig från en som hängts upp på ett kors för att dö. Allra först ber Jesus för sina bödlar och alla andra som hånat honom. Han ber Gud förlåta dem. Han ger dessutom en av rövarna som korsfästs bredvid honom förlåtelse och tillträde till paradiset. Han visar omsorg om sin mamma Maria, när han ber en av lärjungarna, Johannes, ta hand om henne. Några av orden uttrycker en stor smärta och övergivenhet. Samtidigt finns det ett hopp och en stark tillit till Gud.

Det sista som Jesus yttrar är "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." Det är ett citat från psaltaren som varje jude uttalade varje kväll innan han somnade, alltså ett slags aftonbön. Det finns en trygghet i de ord man lärt sig att be som liten. Om man frågar, så är det många människor som säger att de ber aftonbön åtminstone då och då. Det gör jag också. För det mesta ber jag med egna ord. Men om de egna orden inte vill komma, kan böner som någon annan skrivit vara bra. En bön, som jag ofta ber, är den som vi använder som scoutbön bland UV-scouterna. Den är skriven av Margareta Melin.

Gud, min Fader, du är nära
Vart jag går så är du med
Utav dig vill jag få lära
Sanning, rättvisa och fred
Tack för livet som du ger mig
Rymd och skogar, jord och hav
Gör mig sådan du vill ha mig
Använd mig varenda dag

Skärtorsdag

Nu är vi inne i påsken på allvar. Det är skärtorsdag. Det var nu som första akten i dramat började. Idag påminns vi om hur Jesus och lärjungarna samlades för att fira påskmåltiden på judiskt vis med påskalamm och osyrat bröd. Han instiftar nattvarden som vi kristna firar än idag. Han går ut till Getsemaneträdgården för att be. Han blir förrådd, övergiven och förnekad - ett verkligt drama.

Ikväll har jag varit på en ekumenisk samling i Forsheda. Vi började i Missionskyrkan där några ungdomar dramatiserade händelserna i Getsemane. Vi fick sjunga och lyssna till sånger. Sedan samlades vi utanför och tände våra facklor för ett fackeltåg. På vägen stannade vi till i en backe för att sjunga en sång om korset och lyssna till en bibeltext. Därefter fortsatte vi till Svenska kyrkan. Där firade vi nattvard tillsammans. Det är andra året som vi i Missionskyrkan firar skärtorsdagen tillsammans med Svenska kyrkan. För mig var det en speciell upplevelse.

Man kan uppleva nattvarden på så många olika sätt. För en del är den mest förknippad med allvar och fasta ritualer. Den kan verka skrämmande och mystisk. För andra är det en underbar stund att fira nattvard, eller som man säger ibland, Herrens heliga måltid. För mig handlar nattvarden om delaktighet och gemenskap. Vi blir alla delaktiga av det stora som skedde för längesen. Det är något vi gör tillsammans. Man firar inte nattvard för sig själv.

Det finns så många olika dimensioner i nattvarden. Jag upptäcker hela tiden nya saker som jag inte tänkt på tidigare. Det är väl det som är det fantastiska. Det är en måltid då vi ser bakåt och minns, men vi får också se framåt mot festen i himlen. Det är en måltid i all hast innan uppbrottet kommer. Den innehåller det enkla som bröd och vin, men också det svåra och komplicerade som att vi får del av Kristus. Vem kan förstå detta mystiska? Det är kanske därför som nattvarden både skrämmer och lockar.

Så kan det också vara med tron. Den kan både skrämma och locka. Den kan skapa en längtan inom oss. Så länge vi har en längtan inom oss efter något mer, finns det en potential, ett hopp om att kunna växa och mogna. Då är vi på väg. Till slut vill jag dela med mig av en dikt, som jag skrev för ett antal år sedan.

Öva din längtan

Att längta är att vänta på
något man inte har.

Tanken sträcker sig framåt
mot något som inte är här
just nu.

I längtan finns det
en önskan att finna
det osynliga.

Den som längtar kan aldrig fastna
i det närvarande.

Öva din längtan.
Öva ditt hopp.

Dymmelonsdag

Veckan rullar på och vi har kommit till dymmelonsdag. Den kallas visst så för att man bytte ut de vanliga kläpparna i kyrkklockorna mot dito av trä. Då blev klangen mera dämpad och det passade bättre när de tunga dagarna i stilla veckan närmade sig. Inte förrän på påskdagen får klockorna tillbaka den klara, jublande tonen igen. Då för att proklamera att Jesus har uppstått.

För ett tag sedan läste jag Tomas Sjödins senaste bok "Ett brustet halleluja". Den handlar om kyrkklockor och man får faktiskt lära sig en hel del om klockorna och konsten att ringa i dem. Det verkar vara en hel vetenskap. Jag kommer ihåg att jag blev fascinerad av detta för länge sedan när jag läste en annan bok. Det var Dorothy Sayers bok "De nio målarna". Den handlar ju om Lord Peter Wimsey som löser en mordgåta på den engelska landsbygden. Jag läste den först på orginalspråket och förstod väl inte allt. Men det var en riktigt bra bok.

Men Sjödins bok handlar inte bara om klockor. Som vanligt skriver han mycket om vardagstro och om sökandet efter en fungerande andlighet. Han citerar Leonard Cohen. Ett citat som jag hört förut, men bara de sista raderna. Det säger så mycket. Det handlar om sprickorna i våra liv.

"Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That´s how the light gets in"

Vi har alla brister. Ingen är perfekt. Men genom sprickorna i fasaden kan ljuset ta sig in i vårt inre. Det är en vacker tanke. Även stora kyrkklockor har sina skavanker, som påverkar klangen. Materialet som klockan är gjuten av bestämmer klockans klang. Men det beror inte bara på själva klockan om tonen ska bli bra. Det beror också på vem som ringer i den. Om mitt liv är som klangen av en klocka, hoppas jag att det är mästaren som ringer i den.

Där jag bor kan jag höra klockorna från två kyrkor. Jag bor mitt emelllan Forsheda och Torskinge kyrkor. Det finns framför allt ett ställe på min skogspromenad där jag brukar höra helmålsringningen. Förr kallde den människorna till vila. Nu tänker vi knappt på att klockorna ringer. Det är bara ett av alla ljud som når oss. Det drunknar i ljudmattan. Men ibland kan det vara ett litet ljud som fångar vårt öra, något eller någon som tilltalar oss. Förhoppningvis har vi tid att lyssna.

Vita tisdag

Nu har vi kommit till vita tisdag. Jag vet inte varför den kallas så. Men vitt är fint på många ....brudklänningar, vid konfirmation. Vitt är ofta en festfärg. I Frälsarkransen representerar den vita pärlan uppståndelsen. Men nu går vi händelserna i förväg. Vi sparar det till påskdagen.

Min hund är vit. Det kan man se på alla mina kläder. Hur mycket man än borstar och rollar dem, så finns det alltid något hårstrå kvar. Han kallas Takko och är en Parson Russell terrier. Jag har haft honom i 3,5 år. Det är han som ser till så att jag kommer ut i skogen varje dag. Det är också han som blir gladast när jag varit borta och kommer hem igen.

Alla vill vi väl vara omtyckta och behövda. Om man skaffar hund blir man omtyckt och man får någon som behöver en. Det är inte på samma sätt som men katterna. Vi har flera katter också. Just nu ser jag den minsta av dem klättra upp i ett träd utanför fönstret. Hon jagar en fågel, men den klarade sig genom att flyga iväg. Katterna kan klara sig själva flera dagar om man ska resa bort, men det gör inte hunden. Nu har vi alltid någon som tittar till katterna, om vi skulle resa bort allihop. men katterna är inte lika beroende av oss som hunden är. De blir inte heller lika glada när vi kommer hem. De är tillgivna och visar att de gillar oss, men katter är självständiga djur som man inte kan tämja och kontrollera som man kan med en hund.

Vi människor kan också bete oss som katter och hundar. En del är självständiga och svåra att bestämma över. Andra har lättare att anpassa sig och kan låta någon annan ta kommandot ibland. Det finns alltid båda ytterligheterna. En del tar självständigheten så långt att de alltid måste hävda sig själva och sin egen åsikt. Andra ger alltid med sig och hävdar aldrig en egen åsikt. Som vanligt är det väl en sund blandning som är bäst... att ha en egen åsikt och att veta när man ska hålla fast vid den eller när man gör bäst i att ge sig. Den som har en bra självkänsla kan stå tillbaka och låta andra få komma fram utan att känna sig mindre värd. Att alltid framhäva sig själv kan väl tyda på en dålig självkänsla. Men är man trygg i sig själv och vem man är kan man ta rätt mycket skit innan man tar stryk.

Blå måndag

Igår var det palmsöndagen och inledningen på Stilla veckan. Vi var i kyrkan och lyssnade till berättelsen om hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Allt folket lade palmkvistar på marken framför honom och ropade Hosianna. Det var nog ganska stimmigt och trångt där han red fram - inte alls så stilla. Han blev verkligen hyllad som en kung, men bara några dagar senare var det helt andra toner i pipan. Då ropade man: Korsfäst! Det är inte alltid så långt mellan hyllningar och burop, inte heller mellan krav på avgång och enhälligt stöd. Jag tänker förstås på Vanja Lundby-Wedin. Nyss ropade man på hennes avgång, men i kväll hörde jag att hon hade stöd från samtliga fackförbund i LO. Vi människor är ofta snabba att döma varandra och vi kan fort byta åsikt. Ibland är det bra att inte vara så snabb med att döma. Lite eftertanke skadar aldrig. Tänk före, så slipper du tänka efter, brukar vi säga till barnen i skolan, när de hittat på något dumt.

Idag är det blå måndag har jag läst - eller som den också kan heta, svarta måndagen. Det kommer visst från Tyskland och seden att klä kyrkorna i blått eller svart den här dagen. Jag gillar den blå färgen. Den påminner om himlen och om havet. Många människor har blått som sin favoritfärg. Ett blått rum känns rent och luftigt. Svart kan vara lite dystert och ändå så så är garderoben full av svarta kläder. Min garderob är sorterad efter färg. Jag tror hela vänstra halvan är svart eller grå. Svart är en praktisk färg - och klassisk. Fast en del säger att svart och vitt inte är några färger. Svart är aldrig fel, brukar man säga. Den lilla svarta bör ju ingå i varje kvinnas garderob. Men framöver, när jag plockar fram sommarkläderna kommer, nog de ljusare och klarare färgerna tillbaka.

Blått kan också vara vemodets färg. Det kommer väl från bluesen, "feeling blue". Det dyker upp ibland, vemodet, helt utan förvarning och man förstår inte varför. En del människor har närmare till den känslan än andra. När den kommer, kan det vara lätt att fastna i nedstämdheten. Vissa gånger är det svårare att ta sig ur den, men förr eller senare tar andra känslor över. Egentligen finns ju alla känslorna där inom oss hela tiden. Så här i inledningen av Stilla veckan, kan man bli lite dämpad. Vi vet ju vad som hände senare i veckan en gång för länge sen i Jerusalem. Vi har ju facit. Men om man ser lite längre fram mot slutet av veckan, så slutar den ju i glädje. Vi får se fram emot den glädjen och komma ihåg vad Jesus sade till sina lärjungar strax innan detta hände. "Detta har jag sagt till er för att min glädje ska vara i er och er glädje bli fullkomlig." (Joh 15:11)

Hur kunde Jesus prata om glädje när han visste att han snart skulle få lida och dö? Kanske för att han älskade sina lärjungar så mycket att han var beredd att dö för dem. Före och efter de citerade orden pratar han om hur viktigt det är att älska. Strax efteråt ber han för sina lärjungarna och för oss som kommer efter att vi också ska kunna älska som han. Tro, hopp och kärlek består, säger Paulus, men störst av dem är kärleken.

Premiären

Så nu är premiären avklarad. Jag menar förstås den första motorcykelturen för säsongen. Igår tog maken och jag en 15 mila-tur runt Bolmen. Jag fick sitta därbak för min motorcykel är inte i riktigt körbart skick ännu. Snart kanske jag kan grensla Hondan och dra iväg.

Det är så härligt att susa fram på mindre vägar och titta på hur långt våren har kommit i markerna och trädgårdarna. Man upplever

sin omgivning på ett helt annat sätt på motorcykeln än om man sitter i en plåtlåda. Den största skillnaden är nog alla dofter. Så här års kan man njuta av vårens dofter - gödsel, gräsbränder och det första grilloset. Man ser så mycket och känner temperaturskillnaderna. I början sken vårsolen. Det var varmt och vi hade solen i ögonen. På slutet sjönk temperaturen, när solen började dala bakom trädtopparna.

Många tycker att det verkar säkrare att åka bil än motorcykel. Det är det väl också, men inte lika roligt. Det är inte så säkert i en plåtlåda som man tror. Bilen invaggar oss i en bedräglig trygghetskänsla. Det är lätt att man slappnar av, när trafiken bara flyter på. Det är som att sitta hemma i soffan. Plötsligt händer det något och man är inte beredd. Det blir det aldrig på motorcykeln. Där måste man vara på alerten hela tiden. När man blir trött, måste man stanna och ta en paus.

Det här påminner om hur det kan vara i livet. Allt flyter på och man bara hänger med. Vi fortsätter att jobba och slita fast vi är trötta. Dagarna och veckorna rullar på utan paus. Så en dag måste vi ta en paus. Förhoppningsvis innan kroppen lägger av eller olyckan är framme. Jag tror att det är en vis ordning bakom vilodagen. Förr skulle man arbeta sex dagar och vila den sjunde. Man skulle göra som Gud. Han skapade sex dagar och vilade den sjunde. Det gör vi inte idag på samma sätt. Det är alltid så mycket som man ska hinna med. Vi tar oss inte tid för vila. Det borde vi göra mera. "Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk." (1 Mos 2:3)

Ibland tar jag en sådan dag då jag kopplar av alla måsten. Jag vet att jag borde städa eller tvätta, träna eller rätta matteläxor. Men det gör jag inte. Det kommer alltid en dag för sådant också. "Allt har sin tid", står det i Predikaren. Den dagen struntar jag i alla måsten och gör bara det jag själv vill. Jag tycker att alla människor har rätt till en sådan dag då och då. Det borde snart vara dags för en sådan dag igen.