Dymmelonsdag

Veckan rullar på och vi har kommit till dymmelonsdag. Den kallas visst så för att man bytte ut de vanliga kläpparna i kyrkklockorna mot dito av trä. Då blev klangen mera dämpad och det passade bättre när de tunga dagarna i stilla veckan närmade sig. Inte förrän på påskdagen får klockorna tillbaka den klara, jublande tonen igen. Då för att proklamera att Jesus har uppstått.

För ett tag sedan läste jag Tomas Sjödins senaste bok "Ett brustet halleluja". Den handlar om kyrkklockor och man får faktiskt lära sig en hel del om klockorna och konsten att ringa i dem. Det verkar vara en hel vetenskap. Jag kommer ihåg att jag blev fascinerad av detta för länge sedan när jag läste en annan bok. Det var Dorothy Sayers bok "De nio målarna". Den handlar ju om Lord Peter Wimsey som löser en mordgåta på den engelska landsbygden. Jag läste den först på orginalspråket och förstod väl inte allt. Men det var en riktigt bra bok.

Men Sjödins bok handlar inte bara om klockor. Som vanligt skriver han mycket om vardagstro och om sökandet efter en fungerande andlighet. Han citerar Leonard Cohen. Ett citat som jag hört förut, men bara de sista raderna. Det säger så mycket. Det handlar om sprickorna i våra liv.

"Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That´s how the light gets in"

Vi har alla brister. Ingen är perfekt. Men genom sprickorna i fasaden kan ljuset ta sig in i vårt inre. Det är en vacker tanke. Även stora kyrkklockor har sina skavanker, som påverkar klangen. Materialet som klockan är gjuten av bestämmer klockans klang. Men det beror inte bara på själva klockan om tonen ska bli bra. Det beror också på vem som ringer i den. Om mitt liv är som klangen av en klocka, hoppas jag att det är mästaren som ringer i den.

Där jag bor kan jag höra klockorna från två kyrkor. Jag bor mitt emelllan Forsheda och Torskinge kyrkor. Det finns framför allt ett ställe på min skogspromenad där jag brukar höra helmålsringningen. Förr kallde den människorna till vila. Nu tänker vi knappt på att klockorna ringer. Det är bara ett av alla ljud som når oss. Det drunknar i ljudmattan. Men ibland kan det vara ett litet ljud som fångar vårt öra, något eller någon som tilltalar oss. Förhoppningvis har vi tid att lyssna.