Maskrostankar

Tänk om maskrosen hade varit svår att odla. Då tror jag att vi gärna hade odlat den i krukor och rabatter. Den är ju vacker om man tittar lite närmare på den. Vi kanske hade odlat den på stora fält för att äta de gröna bladen. En liten maskrossallad kanske hade ingått i vår lunch. Nu lämnar vi den gärna åt harar och rådjur.

Nu är det inte så att maskrosen är den där exklusiva växten som bara kunniga odlare har. Maskrosen sprider sig gärna. Den lyser solgul på alla betesvallar runt vår tomt. Det är klart att jag har den på tomten också. Bina älskar maskrosen. Nu har inte maken några bin, men för några år sedan hade han några kupor. Det blir fin honung på maskrosdraget. Många blommor får besök av bina. Så har de nytta av varandra. Blomman pollineras och bina får nektar att göra honung av.

Om man vill få bort maskrosorna ur gräsmattan, måste man slå av stjälken innan knoppen har slagit ut. Så fort den slagit ut är en insekt där och pollinerar. Och då är det kört. Även om man nyper av blomman, så bildas fröna. Och det går fort. Men visst är det vackert med ett helt fält fyllt av maskrosbollar, särskilt i motljus. Plötsligt kommer det en vindpust. Då släpper miljarder små frön taget och seglar iväg. Förhoppningsvis åt ett annat håll än min trädgård.

De där små fröna har en enorm livskraft. Bara de hittar en liten springa med jord så kan de gro och växa upp till nya plantor. De spränger sig igenom den hårda lerjorden, ja, till och med genom asfalten. Jag har plockat bort små plantor ur sprickorna i min betongtrappa. Det är inte konstigt att de fått ge namn åt dessa barn som överlever allt. Vi har säkert alla mött dem, de som växer upp till fantastiska människor trots alla odds.

Ibland är det våra förväntningar både på varandra och oss själva som begränsar oss. Vi tror inte att vi kan eller är tillräckligt kunniga, duktiga, vackra, nytttiga, modiga osv. Därför blir vi heller aldrig det. I varje fall inte i våra egna ögon. Vi borde berätta lite oftare för varandra hur fantastiska vi är. Till sist en liten dikt, som jag skrev för några år sedan.

Pessimisten och optimisten

Jag är bara en droppe i havet, sa pessimisten.

Vad tjänar det till att kämpa för fred och rättvisa?

Varför ska jag jobba och slita?

Mitt arbete är ända bara en droppe i havet.

Jag är ett ljus i mörkret , sa optimisten.

Ljuset får mörkret att ge vika.

Hur stort än mörkret är här i världen,

kan den minsta lågan skingra det.

Jag är ett ljus i mörkret.

Foto: Inga M Johansson