Är jag mossig, eller?

 Det får nog bli två inlägg idag, ett för fredagens utflykt och ett för lördagens äventyr. Igår orkade jag inte skriva och uppkopplingen strulade till och från hela kvällen. Ibland fungerar inte livet som det ska, men det brukar rätta till sig om man har tålamod.

 När fredagens arbete är över, brukar jag kunna åka hem ganska tidigt. Det var en skön eftermiddag som gjord för en liten utflykt. Maken stod beredd att åka till jobbet, när jag kom hem från mitt. När han åkt, packade jag ryggsäcken med lite fika och kamera. Hunden anade promenad och skuttade glatt ut till bilen.

 Vi åkte till ett av våra favoritställen i trakterna, Store mosse. Jag kanske är lite mossig som hela tiden återvänder till den här platsen. Den här gången tog vi handikappleden ut till Svartgölen. Det är en underbar liten stig på 1,8 km. När vi kommer ut på mossen är den spångad. Det fanns några fler fredagsvandrare vid parkeringen men de tog en annan väg. Solen skymtade bakom den något disiga himlen. När man går på mossen, ser man det vilda ödsliga landskapet, men man hör fortfarande civilisationens ljud. Trafiken är ganska tät på vägen som korsar mossen.

 Vid Svartgölen plockade vi fram vårt fika och satt där en stund och njöt av stillheten. Det var fortfarande is på gölen. Sedan gick vi tillbaka till bilen vid Östra Rockne. På vägen tillbaka åkte vi som vanligt fram till Kävsjö kyrka. Där växte ruggar med snödroppar bland den förvildade vintergrönan under träden. Det var vackert. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att hitta cachen, men den ville inte visa sig nu heller. Jag hade tänkt ta med lite redskap, men glömde dem hemma. Så vi fortsatte till nästa gömma.

 Från Kävsjö kyrka går det en stig på 1 km fram till leden som går runt hela Kävsjön. Här hade man byggt alldeles nya spångar på sina ställen. När vi kom fram till den andra leden, tog vi till höger och fortsatte till den andra fågeltornet. Det var längesedan jag varit uppe i det. Den cachen som finns där var betydligt lättare att hitta.

Hunden fick stanna där nere medan jag klättrade upp och tittade på utsikten. Vi såg inte så många fåglar, men vi hörde en del. På vägen ut både såg och hörde vi ett stort antal koltrastar. Jag älskar koltrastens sång. Den sjunger så vackert. Det började skymma och vi åkte hemåt igen. Det blev i alla fall en burk loggad.