Rätta spåret

 Vilken underbar dag vi har haft. Det kändes redan i morse att det skulle bli en bra dag. Visserligen var jag trött efter kvällens/nattens rättande av nationella prov i matematik. Det tog sin tid, men när jag väl var inne i det , ville jag inte sluta förrän jag var klar. Om jag lagt av, hade det tagit en bra stund att komma in på ätt spår igen nästa gång. Själva rättandet tar inte så lång stund, men sen ska jag analysera och fylla i resultatblanketter och så småningom kunskapsprofiler. De stackars eleverna blir helt sönderbedömda och vad får vi ut av allt detta arbete? Inte mycket mer än vad jag redan visste.

I veckan läste jag att det finns de som vill ha nationella prov redan i F-klassen. Det tycker jag är helt vansinnigt och gammalmodigt. Jag kommer ihåg skolmognadsprovet i Horda skola 1959, i varje fall har jag några minnesbilder i huvudet från detta. Som tur var finns det en mycket klok professor, Ingrid Pramling Samuelsson, som röt i och sa att det bara var trams. Vi behöver inte fler prov. De duktiga pedagogerna vet redan vilka behov som finns. Det vi behöver är medel för åtgärder. Man kan undra varför de som bestämmer hela tiden vill ha mer tester, mer dokument, mer undersökningar, mer.... Är det möjligen för att de inte litar på oss pedagoger? Mina ord betyder inget, mina iakttagelser står sig slätt mot ett skriftligt prov eller en enkät. Jag får mer och mer känslan av att min arbetsgivare inte har förtroende för mig, inte litar på att jag försöker sköta mitt jobb.

Det är samma sak när det gäller våra arbetstider och arbetsuppgifter. Man börjar undra om cheferna tror att vi sitter och stickar eller rullar tummarna eller, ve och fasa, kolla på Facebook, när vi inte har lektion eller har tillsyn över elever vid raster eller i matsalen. Vi får hela tiden fler och fler arbetsuppgifter. Snart finns det inte tid att klämma in ens ett toabesök på. Jag jobbar på en skola med oerhört ambitiösa lärare som verkligen månar om både elever och kollegor. Annars skulle vi inte orka med det här jobbet. Jag undrar var de där oengagerade och lata lärarna jobbar som bara gör minsta möjliga och smiter iväg så fort de bara kan. Inte är det här i alla fall. Kanske finns de bara i chefernas huvud därför att de tänker: Av sig själv, känner man andra.

 Nog med smågnällandet. Efter en härlig dag med mina trevliga elever i femman, sexan och trean, åkte jag hem till Rannäs i vårsolens sken. Bilens termometer visade på 17 grader och jackan kändes för varm. Karlskronasonen har varit hemma några dagar och hälsat på föräldrarna. Det är kul när de kommer hem och man får rå om dem ett tag. Imorgon återvänder han till Blekinge. Jag hann träffa maken innan han stack iväg för att köra kvällspasset. Precis innan han skulle åka ringde telefonen. Det var någon som ville att han skulle komma och besöka konstruktionschefen på ett företag där han sökt jobb. Han var på intervju för ett tag sedan sådant där rekryteringsföretag. Nu håller vi tummarna, knäpper händerna och ber till Gud att han får det här jobbet och komma in på rätta spåret igen.

 Hunden blev ju också glad när jag kom hem. Det blir han alltid. Dessutom vill han ut så fort jag kommer. I det här vädret kan man inte neka honom en promenad. Vi packade ryggsäcken och i stället för att promenera i skogen hemmavid drog vi iväg på en liten geocachingrunda. På geocachingkartan hade jag inga gula, glada gubbar i Anderstorpstrakten. Nu har jag det. Alla cacher som jag har loggat markeras med en gul gubbe. Alla egna cacher har en gul stjärna. De andra ser man som små gröna eller gula lådor eller som ett frågetecken. Det finns fler symboler för olika typer av cacher, men de är väl de vanligaste. Den första gömman hittade vi i en korsning mitt i skogen. Anderstorp 7 stod det på skylten och så hette cachen som var ganska ny. Det var en lätthittad klassisk gömma. Med ledtråden kom vi enkelt in på rätt spår.

 Vi fortsatte i pilens riktning och kom fram till Bråarpssjön. Här fanns ett antal cacher runt den, men av någon anledning hade jag lyckats radera dem ur min GPS. Jag hade visserligen mobilen, men jag bestämde mig för att återkomma till de cacherna en annan gång. I stället tog vi några andra. Först åkte vi fram till Bygget, som är ett friluftsområde med klubbstuga och en massa spår. Nu fanns det ingen snö att spåra i, men det fanns en bro där spåren brukar gå både över och under. Här hittade vi nästa gömma. Idag var det ingen mer än jag och hunden här.

 Ett annat ställe som jag aldrig besökt trots att jag hört talas om det för längesen är Glörje källa. Den finns i skogen inte så långt från motorbanan. Dit åkte vi härnäst. Det fanns fina skyltar som ledde oss rätt. Vi parkerade 300 m från platsen oc promenerade fram till stället. Det var lugnt och tyst i skogen. Bara lite trafikljud långt borta. För övrigt hörde vi bara fåglarna som sjöng sina vårsånger. Igår morse hörde jag tranorna nere på mossen hemmavid. Jag såg dem inte, men endera dan kommer de nog fram och visar sig. Det brukar de göra. Koltrastarna och bofinken höll konsert i buskarna. Hackspetten trummade sina virvlar. Då är det skönt att leva.

 Glörje källa var större än jag trodde. Där fanns till och med en kåsa att hämta upp vatten med, men jag provade aldrig vattnet. Takko var inte heller intresserad av källvattnet. Han ville hellre vattna träden som stod runt källan och speglade sig i dess vattenyta.

 Vi letade reda på burken i stället och signerade loggboken. Det gick lätt att hitta den. Det var en klassisk skogsgömma. Loggboken var förstås lite fuktig, men vad mer kan man begära vid en källa.

 Det fanns en bra grillplats med bänkar och picknickbord ör dem som vill fika eller grilla här. Det skulle jag gärna gjort om jag haft något lämpligt med mig. Men vi tänkte inte vara ute så länge utan komma hem och fixa lite fredagsmys med sonen. Det gjorde vi också. Det blev enchiladas med kycklingfyllning och en god sallad. Men det var lite senare. Först gick vi samma väg tillbaka till bilen. Vi mötte en äldre man som också njöt av stillheten i skogen. Vi pratade några ord med honom innan vi fortsatte.

 Inte långt bort fanns en annan spännande plats. En gång i tiden skulle det ha funnits en ångsåg här mitt ute i skogen. Vi gick på skogsvägar som blev till stigar för att till slut dyka in i rena rama skogen. Vi irrade runt lite med mobilappen. Så vände jag mig om och då fick jag se en jättehög skorsten av sten mitt bland träden i skogen.

 Det kunde vi aldrig ana att det fanns ett sådant monument över svunna tider här. Nu fanns inte mycket kvar av den gamla ångsågen. Takko snurrade runt och trasslade hela tiden in sig i antingen mina ben eller i några risiga grangrenar. Till slut band jag fast honom i en gran medan jag letade reda på burken och skrev i loggboken. Sen gick vi tillbaka till bilen och fortsatte till Lövås.

 I Lövås finns en urgammal ask. Den är ett av jätteträden i Gislaveds kommun. Det finns en serie cacher utlagda i närheten av jätteträd. jag har hittat några tidigare. Den här har jag åkt förbi en gång, men då var det vinter och det lång en stor trave massaved intill asken. Nu var både snö och massaved borta och cachen kunde hittas ganska enkelt. Det stod att markägaren godkänt gömman och det var nog bra för det var inte lätt att göra sig osynlig mitt i byn. Det satt några ute och såg lite nyfikna ut när jag parkerade vid vägkanten. Jag tog till fotograftricket och fotograferade trädet samtidigt som jag spanade efter burken. Det gick bra men jag skyndade mig att logga och sedan snabbt lägga tillbaka burken.

Det blev sista burken dagen. Fem cacher kan vara lite lagom en fredagseftermiddag i marssolen. Jag hoppas solen är lika varm och skön imorgon. I så fall ska jag nog ge mig ut och städa lite i trädgården. Det lockar mer än att städa inomhus vilket också skulle behövas. Sonen ska ge sig av igen och jag måste skriva IUP:er. men det tänker vi inte på nu. Imorgon är en annan dag.