Två turer i vårsolen och en kvällstur

Igår såg jag de efterlängtade vårblommorna. Efter jobbet åkte jag på varannanmånadersbesöket till Jönköping. Varje gång försöker jag logga lite burkar. Den här gången gick jag en runda i Strömsberg. Det var där jag upptäckte dem. Först skymtade jag en liten blå blomma i en backe. Plötsligt ser jag att hela backen är blå. Det blev många ooh och aaah.

Lite längre fram på rundan fick jag syn på vitsippor i en södersluttning. Mitt bland alla vitsippor lyste några gula vårlökar. Då blev det ännu mera oooh. Man blir så glad av alla vårblommor som kommer.

Den här gången hann jag med en hel del vid stadsbesöket. Först var det besöket hos homeopaten, sedan shopping och fika på  IKEA. Jag loggade några burkar inne i stan och rekade vid en annan. Sen åkte jag ut till Strömsberg.

Strömsberg är en stor gård som ligger utåt Ljungarum. Där finns ett naturreservat med fina promenadvägar och ett antal cacher. Den första hittade jag vid norra parkeringen där jag ställde bilen.

Sedan promenerade jag åt fel håll, men det blev rätt ändå. Jag gick rundan baklänges. Utsikten var fin och man såg ut över stan.

På de stora fälten betade några grågäss. De bevakade mig när jag gick förbi, men var inte särskilt rädda. Det var också en hel del människor som rörde sig på vägar och stigar, men så var det en fin dag för skogspromenader.

Burk nummer 8 fanns i en liten bokskog. Jag hittade den ganska enkelt. Bokskogar är lite speciella med sina grova gråa stammar. Än så länge var där ljust luftigt, men snart kommer lövtaket och ger skugga.

Efter bokskogen kom jag till en ganska tät granskog. Här och där låg det träd över vägen som man fick kliva över eller gå runt. men så är det i skyddade områden. Det bar uppför hela tiden men det var inte så brant det här hållet.

Gömmorna var fina och välgömda, men den som är van geocachare hittar dem. Det finns en geocache på bilden. Du ser den säkert.

Flera av gömmorna var välkamouflerade. Två gömmor hittade jag aldrig trots att jag letade ett tag. Det var fler före mig som inte hittat dem, så de kanske var borta. Några gömmor hoppade jag över. Då finns det en bra anledning till att komma tillbaka.

På slutet av rundan blev det nedförsbacke. Den var lång och säkert kämpig att ta sig uppför. Jag mötte några joggare som slet. Jag valde tydligen helt rätt håll.

Nere på de öppna fälten igen såg jag fler gäss som betade. Bilen stod kvar och sedan körde jag till den södra parkeringen för att logga cachen där innan jag for vidare.

Det fanns många fina byggnader på Strömsberg och många gamla knotiga träd. Jag vet inte hur lång rundan var som jag gått, men det var en skön promenad i vårsolens sken.

På hemvägen körde jag över Norrahammar. Där fanns en annan gömma som jag hade på listan att logga. Det var en myst som jag löst. Burken var lit speciell för den vaktades av en påskkärring. Nu började jag bli lite hungrig igen. Jag stannade till på macken vid Torsvik och köpte kaffe och en bulle. Då klarade jag ett tag till.

Nästan varje gång jag passerar Vaggeryd blir det några burkar loggade. Det kommer hela tiden nya där. Jag tog några nya längs Bondstorpsvägen och en äldre vid södra infarten. Den har jag tittat på förut men då var det snöoväder så jag fick avstå. Många gånger har jag passerat, men då har det varit tät trafik förbi och inte så lockande att klättra upp i skyltar. Men den här kvällen var det inte mycket trafik så jag kunde klättra upp och ner två gånger utan problem, en gång för att hämta cachen och en gång för att lägga tillbaka den. Sen åkte jag direkt hem.

Idag var det jobbet som vanligt, men efteråt tyckte jag att det var en underbar kväll för lite burkletande. Jag slängde iväg en förfrågan till några av de andra och fick napp. Det var Katrin och Fredrik som hängde på. Vi möttes utanför Bredaryd för att logga en klurig gömma ute på ett hygge. Namnet var Sittpinnar...

Det krävdes stege för att nå själva cachen för den satt högt upp på en högstubbe. Det fanns inte mycket jämn mark att ställa stegen på men vi hittade en liten bit. Katrin och jag fick hålla stegen så den inte gled åt sidan när Fredrik klättrade upp.

Han hittade den lilla fiffiga cachen och vi kunde logga den medan hundarna tittade på. Min hund var hemma, men Tess och Sappho var med.

Vid vändplanen där bilarna stod hade de gula tussilagona tittat upp bland stenarna. Det är också härliga vårblommor som lyser som solar och gör oss glada. Fredrik och hundarna åkte sedan tillbaka till stan, men Katrin och jag fortsatte till nya äventyr.

Vi hade båda sett att det skulle vara en samling vid Store Mosse ikväll. Man skulle lyssna på fåglar och man hoppades på att få höra dvärgbeckasinen. Vi bestämde oss för att åka dit. Vi visste inte mycket mer om mötet. Det var en brokig samling människor som träffades. Ledare var en duktig fågelskådare som kunde berätta vad det var för fåglar vi hörde. Med fanns också några synskadade och några som jobbade med en stödgrupp i Gnosjö. Vi fick vänta på att det skulle bli mörkt. Under tiden pratade vi, drack kaffe och åt grillkorv. Vi hörde koltrasten sjunga och en kattuggla som hoade.

När mörkret föll, gick vi bort till fågeltornet och lyssnade. Vi fick aldrig höra någon dvärgbeckasin, men vi hörde många andra fåglar: tofsvipor, rödbenor, tranor, kanadagäss och enkelbeckasiner. Det är väldigt meditativt och lugnande att stå i mörkret och bara lyssna. Sen körde jag hem Katrin till stan innan jag åkte hem. Det blev en annorlunda kväll. Det hade vi nog inte tänkt oss att tillbringa den här aftonen på Store Mosse. Men man missar ju mycket om man inte tar chansen när den kommer. Sen är ju Store Mose en av mina favoritplatser och jag fick höra min favoritfågel, koltrasten.