Kålland #2 - Hinder vid Hinden

Dag två på Kålland startade med en härlig frukost hos Billy. Där fanns fil, kokta ägg, sill, bröd, pålägg och kaffe. Vi fyllde på energidepåerna inför dagens äventyr. Vid niotiden var vi klara att ge oss av på motorcykeln mot Hindens rev.

På vägen passerade vi Skalunda hög där det finns en geocache kallad Beowulf. Det är klart jag bad maken stanna där. Vi läste lite på skylten om den spännande gravhögen från 800-talet. Sen letade jag upp burken och signerade loggen. Sen fortsatte vi.

Det var då eländet började. Vi märkte direkt att det skramlade och sen började det lukta bränd olja om motorcykeln. Vi stannade vid Skalunda kyrka och hoppade av. Vi kunde inte se något som var trasigt eller som fattades. Det måste vara inuti. Det kunde vara några kuggar som gått sönder. Vi vågade inte fortsätta mot Hindens rev utan vände tillbaka till Billys. Där blev det ett telefonsamtal till MC-konsult inne i Lidköping. Billy kände ju alla så han ordnade så vi fick komma dit direkt.

Vi åkte sakta in till stan. Ifall vi inte skulle komma ända fram hade Billy lovat komma med hästkärran, men vi klarade hela sträckan. Där lyssnade de också på hur det lät och alla var överens om att vi inte kunde fortsätta utan att få felet fixat. Det kunde bli dyrt och ta tid att hitta delar. Den är ju trots allt 23 år gammal och har gått 15 000 mil. Vi fick ringa försäkringsbolaget och som tur var hade vi helförsäkring på den gamla hojen. Försäkringsbolaget ordnade bärgning hem till Anderstorp. Motorcykeln fick stå kvar tills de ordnat det.

Men vi behövde ju också komma hem. Det blev hyrbil från Avis. Vi fick skjuts av någon från mc-firman till hyrbilsfirman. Alla, som vi mötte, var väldigt trevliga och hjälpsamma. Så efter en stund hade vi nycklarna till en blå liten Hyundai i handen och kunde köra vidare. Vi åkte tillbaka till Billys, men bara för att hämta det vi behövde för vandringen.

Det var bekvämare att åka bil i den här värmen för det fanns ju AC. Vi körde småvägarna mot Hindens rev och hittade parkeringen. Det var gott om bilar redan och vi tog den sista parkeringsplatsen. Många människor hade sökt sig hit. Vi mötte folk både när vi gick ut och när vi sedan gick tillbaka. Det var ett populärt ställe.

Stigen gick genom skogen. Träden skuggade lite och det var skönt. Först såg vi inte vattnet, men ju längre ut vi kom desto smalare blev landremsan, som egentligen är en randmorän från tiden då den stora inlandsisen drog sig tillbaka. Fem kilometer sträcker den sig ut som ett spjut i Vänern. Hela sträckan ut till spetsen är 4 km. Efter ungefär en kilometer kom vi in i naturreservatet.

Stigen var bitvis täckt av grova stenar eller grus som rullade under fötterna på oss. Ibland var det lite jobbigt att gå. Halvvägs ut fanns en geocache, Hidden on Hinden, som jag letade upp medan maken fortsatte ut mot den yttersta spetsen.

När jag kom ifatt honom igen, stod han med fötterna nere i vattnet och svalkade sig. Det blåste en hel del från sydväst. Så vågorna rullade in på den sidan.

Det var en stenig strand med klapperstenar. Utsikten var magnifik. Vi såg över till andra sidan där de västgötska platåbergen skymtade.

Vi fortsatte på stigen som kantades av tallar, rönnar, aspar, alar och andra lövträd. Där fanns också buskar som nypon och hallon. Vi plockade hallon och smultron som smakade underbart. Men nyponen rev mig på armarna. Dessutom gick jag rakt in i en tallegren när jag letade burk. Jag har fortfarande en öm bula i pannan.

Till slut anlände vi till den yttersta spetsen som kallas Hindekraket. Träden och burkarna fick ge vika. Här var det bara sten och så alla vackra blommor.

I skrevorna mellan stenarna växte fackelblomster som blommade för fullt med sina rödlila spjut.

Axveronikorna var stora och fina. Rallarrosor och fibblor fanns också i mängder.

Det var ganska mycket folk därute som satt på stenarna och vilade. Vi använde en stor sten som matbord och dukade upp lunchen på den. Köttbullsmackor och plättar med sylt serverade Restaurang Johansson. Det smakade gott efter vandringen.

Sen gick vi allra längst ut för att fotografera lite. Där såg vi ända till Dalsland. Vi såg segelbåtarna lite längre ut. De rundade nog Hindekraket på behörigt avstånd. Det finns vrak på bottnen utanför där det är ett grund. Randmoränen fortsätter längs bottnen och på dalslandssidan finns en udde som möter den, Hjortens udde.

Det händer att Hindens rev står under vatten på vissa ställen när det är högvatten. Då bildas öar som sticker upp. Man kunde ana vilka ställen som blev översvämmade längs stigen. När det hände, bytte Hindens rev namn till Killingarna. Här ute där skogen tog slut fanns ytterligare en vanlig cache, Hindekraket. Den hittade vi också.

Så småningom gick vi tillbaka samma stig. En sån här speciell plats måste ju ha en Earthcache och det fanns det också. Det finns ju ingen burk till en sådan utan frågor att bevara. Här var det bara två frågor. Det ena svaret hittade jag på infoskylten vid parkeringen. Det andra svaret var jag tvungen att mäta upp själv. Vid det stora landmärket Båken skulle jag mäta revets bredd. maken satte sig i skuggan och väntade tåligt.

Båken var ingen fyr för den hade inga lampor som lyste, men den utgjorde ett landsmärke för sjöfarare. jag tog mig ner till stranden på norra sidan genom buskar och över stenar. Där markerade jag en waypoint i GPS:en. Sen travade jag tvärs över landremsan ner på andra sidan och läste av hu långt borta waypointen var. På så sätt fick jag veta svaret på fråga två. När jag kom hem, skickade jag svaren till cacjeägaren, som svarade efter ett par timmar. Det var helt korrekta svar så jag kunde logga även en cachen.

De sista kilometrarna tillbaka kändes långa, men vi traskade på i full fart. Nu hade solen gått i moln så det svalkade lite mer. Men det var skönt att se hyrbilen stå där bakom kröken och vänta på oss. Åtta kilometer hade vi gått.

Strax söder om Hindens rev finns Vänerns Riviera. Det är en långgrund sandstrand. Vi åkte dit för att svalka av åtminstone våra fötter. Där var en hel del folk även om det fanns gott om plats på parkeringarna. Några höll på med kitesurfing i vindarna.

Vi tog av oss skorna och plaskade ut i det ganska varma vattnet. När vi tittade norrut kunde vi se Hindens rev där vi nyss hade varit.

Det var skönt att skölja av fötterna. Vi hade badkläderna med oss, men duschen kändes mer lockande än Vänerns vatten. Två cacher fanns här vid badplatsen. Den ena fanns uppe i skogen och hette Svalnäs efter platsen. Den hittade jag enkelt på vägen ut till stranden. Där kunde jag också plocka blåbär och mumsa på. Den andra cachen fanns vid badplatsen och hette Vänerns Riviera. Den hade många letat länge efter, men jag hittade en liten bison rätt snabbt.

Sex cacher fick jag alltså med mig hem efter dagens första runda. Vi åkte tillbaka till vårt rum, duschade och vilade en stund. Sen gav vi oss ut på fler äventyr. Mer om det i nästa inlägg.