Back on track

Idag när jag kom hem från jobbet, sken solen över Rannäs mellan molnskyarna. Det varade förstås inte så länge, men vi kunde njuta av några strålar en kort stund i alla fall.

Hunden längtade efter en liten promenad och det blev det givetvis. Snön hade fastnat på trädstammarna en bra bit upp. Det kanske inte var så konstigt för när jag tittade ut genom fönstret på skolan, snöade det i sidled på fotbollsplanen. I morse kändes det lilla snöfallet som isnålar i ansiktet, men nu var det inte så bitande på kinderna.

När vi kom ut på vägen, skymtade månen åt andra hållet. Den syntes också genom molnslöjorna som drog förbi. Det blåste nog där uppe bland molnen för man såg hur skyarna passerade. Nere på marken var det inte så farligt med vindarna.

Himlen uppvisade en hel skala med färger beroende på åt vilket håll man tittade. Molnen lyste nästan rosa åt solhållet. Längre åt nordväst blev de mera gråblå. Däremellan skymtade faktiskt den ljusblå himlen. Det var variation på himmelspaletten den här eftermiddagen.

Det var första dagen jag jobbade den här veckan. Ända sedan i fredags har jag varit hemma med feberoch kraftig förkylning. Det har värkt i leder och luftvägar. Jag har både nyst, snörvlat och hostat mig igenom dagar och nätter. Orken har gått på sparlåga och jag sovit 10-12 timmar per dygn vilket är väldigt mycket för mig. När jag har varit uppe, har jag inte orkat göra så mycket heller. Så i tisdags kväll vände det. Jag kan nästa säga på minuten när jag plötsligt kände att nu var jag på gång igen åt rätt håll. Det tar ju tid att komma tillbaka så jag valde att stanna hemma en dag till. Det var först idag som jag åkte till skolan. Trots enorm trötthet på eftermiddagen genomförde jag mina lektioner och två utvecklingssamtal. Jag fick boka om sex stycken andra samtal som jag skulle haft tidigare i veckan. Nu hoppas jag att det dröjer längre tills nästa förkylning.

På verandatrappan här hemma står ett blått fat med en liten julros. Den har blommat sen strax före jul. Den ger sig inte trots snöfall och bistra vindar i en liten kruka. Ibland har den sett hängig ut under snön, men sen kommer den igen så fort det blir lite mildare. När jag förbi idag var det som om den hälsade på mig och sa: "Vi reser oss alltid igen både du och jag." Vi kämpar oss alltid tillbaka trots allt som drabbar oss. Det kändes lite trösterikt och uppiggande. Det finns en enorm växtkraft därinne. Livet ger inte upp i första taget.

När det var som jobbigast, sov jag som sagt halva dygnet. Takko gjorder mig sällskap. Han anpassar sig till hur mycket jag orkar, men några korta promenader fick han i alla fall varje dag. Sen satt vi lite i soffan och tittade på TV, eller låg under en filt. Dagarna blev lika dimmiga som bilden av hunden och mig.

Varmt te, hostmedicin och andra kurer har jag slukat. Kroppstemperaturen har pendlat lite upp och ned. Men det var väl C. S. Lewis som sa att man aldrig kan få en kopp te eller en bok som är för stor. När jag orkade tänka lite längre tankar, satt jag en stund vid datorn och kollade vad som hände därute. Jag löste några kluriga mystar och hittade på några egna. Man måste ju hålla igång hjärnan också. När jag orkar och har tid, ska jag placera ut burkarna, men de kommer inte att släppas förrän längre fram.

På ljusbrickan har de stickmönstrade ljusen lyst upp vår tillvaro. Tulpanerna i vasen påminner om den vår som är på väg även om den har en lång väg kvar att färdas. Trots att det stundom varit väldigt milt den här vinterna, kan man visst inte kalla det för vår förrän efter 15 februari, även om dygnsmedeltemperaturen är över nollan. Det är vinter ändå.

Takko har varit glad över att jag varit hemma hos honom, men han släppte ändå iväg mig till jobbet idag. Imorgon är det redan fredag. Det blir en kort jobbvecka för mig, men nästa vecka blir det extra mycket jobb. Då får jag försöka ta ifatt alla utvecklingssamtal och planera det jag inte orkat göra den här veckan, men innan dess är det en helg. Det är årsmöte med församlingen och vi är mitt inne i våra 40 dagar med Guds nåd.