Då ska jag berätta om näst sita delen på min geocaching tur i Falbygden. Ett av mina mål var att besöka Åsle Tå. Det är Sveriges största samling av backstugor som ligger på sina ursprungliga platser efter tågatan.En tå var en allmänning där man samlade djuren innan man drev dem längs fädreven till utmarkerna för bete. Senare fick tån ett annat användningsområde då fattiga, obesuttna människor uppförde stugor där de kunde bo. Idag är denna tå i Åsle ett upplevlesemuseum.
Jag började med att äta lunch och serverades den sista portionen fläskfilé med stekt potatis, svampsås, grönsaker och sallad. Eftersom jag var riktigt hungrig smkade det alldeles utmärkt. Det var bara jag i restaurangen förutom ett sällskap som skulle äta buffé.
Med nya krafter gav jag mig in längs tågatan för att titta på de gamla husen. grusvägen var kantad av stenmurar eller gärdsgårdar.
I början fanns ett hus med information om Åsle Tå och lite om historien på platsen. Där fanns också lite gamla föremål från förr och en massa bilder och kartor.
Gamla redskap fanns samlade i det här skjulet och en del av dem kände jag förstås igen. Det fanns liknande redskap på många håll och en del finns sparade i hembygdsmuséer.
En av backstugorna kallades Smålänningens och den var jag ju tvungen att kolla in. En grupp amatörkonsträrer från hembygdsföreningen har återbefolkat en del av stugorna med dockor i autentiska kläder. Stugorna är inredda med föremål och möbler från förr.
En del stugor hade halmtäckta tak sär det växte gräs på nocken. En del var omålade , medan andra var rödmålade.
Det var skönt att promnera i sakta mak längs tågatan. Där var en del besökare, mest äldre, men semestrarna har väl inte kommit igång riktigt än. Jag hoppas att även lite yngre personer tar sig tid att besöka ett sådant här ställe för att få inblick i hur man levde förr. Det behöver alla få se, int minst barnen.
Ett par svinhus fanns insprängda i muren. De var inte stora så grisarna hade inte mycket utrymme att röra sig på. Jag tyckte allt att det fortfarande luktade svinstia om dem.
Vid denna lilla stuga fanns en brunn. Förmodligen fungerade den fortfarande, men jag testade inte att få upp något vatten.
Några av stugorna låg lite tätare å båda sidor om tågatan. Här fanns det många olika sorters torparblommor i rabatterna vid husknutarna.
Den vackra vita rosen blommade överdådigt. Kan det kanske vara Finlands vita ros? Den skulle jag gärna vilja ha hemma i trädgården.
Innanför detta hus fanns en demonstrationsbikupa med levande bin som flög ut och in. Flustret var vänt ut mot ängarna och baksidan av kupan mot huset. Där kunde man se aktiviteten genom glaset som utgjorde baksida på kupan. Det fanns också informationsskärmar som berättade om biodling. På en bänk vid husknuten stod två gamla modeller av bikupor, en stubbkupa och en halmkupa. Vid det här huset fanns också den enda geocachen vid Åsle Tå. Jag hittade den ganska snabbt och kunde logga ostört bakom knuten.
Hur många kan göra sådana här björkriskvastar idag? Vi tror att vi har så mycket kunskap i dagens samhälle än vad man hade förr, men mycket kunskap går förlorad också. Jag har aldrig gjort en kvast men vispar har jag tillverkat.
I en stor lada fanns gamla vagnar och jordbruksredskap. Jag kände igen många av dem. Tröskverk, hackelseverk och kvarnar blandades med vagnar och slädar.
Öltunnan var rejäl och rymde nog en hel del av denna brygd. Sen fanns det många redskap som jag aldrig hade sett. Separatorn kände jag i alla fall igen.
En liten lekplats var i ordningställd för barnen med denna varnande skylt. Det kanske gäller vid geocaching också. Det är inte alla som tar det på blodigt allvar. Geocaching kan ses som en lek av många.
Längst bort fanns kvarnen där den lilla ån forsade förbi bakom träden. Efter en snabb visit inne i kvarnen vände jag tillbaka längs tågatan igen.
Vallörten var vanlig längs stenmurarna här och där. Den växte manshög på sina ställen. Många gammaldags växter frodades längs tågatan.
Husen var väl underhållna och trädgårdarna sköttes om. Man tog inträde på 50 kr för att kunna hålla dem i ordning.
Stugorna var fint inredda med tidstypiska saker. Visst kände jag igen stolmodellen. Sådana tillverkades av min farfar och hans bröder hemma på gården. Kökssoffan, symaskinen och den broderade väggbonaden känns väl igen. Här var det dukat för kaffe.
När jag kom ut från tågatan, höll dagens bönder på att flytta sina kor. De är nog större och ger mer mjölk än vad dåtidens mjölkboskap gjorde. Men de måste fortfarande skötas om. jag satte mig i bilen igen för att fortsätta min resa genom Falbygden. Nästa mål var Gudhem, som jag redan berättat om, men sen var det Ålleberg på tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar