Efter en dag med nationella prov och bibeläventyr behövdes ett annat äventyr utomhus. Solen sken och det var bara några minusgrader till skillnad från i morse då vi hade minus 15. En av eleverna hade visst haft minus 22. Då bet det i kinderna. Först måste jag åka till Granngården och beställa reservdelar till motorsågen, men när det var gjort var det fritt fram. Jag plockade upp Katrin, Fredrik och Tess och sen åkte vi för att logga lite geocacher.
Vi körde mot Vrigstad och svängde sedan mot Fryele. Nu var vi i de sydöstra delarna av Vaggeryds kommun. Där fanns ett antal cacher från trolleventet i höstas som vi inte hade loggat. Den första blev Klockegölen. Den hade hög terräng, men det gällde nog mer på sommaren. Idag kunde vi traska rakt ut till gömman. Vi gjorde som Jesus och gick på vattnet. Det gick ju bra för det var fruset både i diket och i gölen..
Klockorna klämtade inte för oss. De höll sig tysta. Det var alldeles lugnt i skogen. Bilen stod ute på vägen parkerad på raksträckan då vi inte hittade någon bra parkeringsficka. Men det gick bra. Jag tror inte det hann passera någon bil medan vi loggade.
Sen fortsatte vi till Trollhanden. Den fanns uppe på en kulle. Vi hittade handen och passade oss noga för vi ville ju inte bli neddragna i underjorden. Fast det sägs ju att troll skyr solljus och solen sken fortfarande på oss. Handen behövde lite manikyr för den saknade några naglar.Men vi hittade i alla fall loggboken och kunde signera.
GeoTess var med på utflykten i skogarna. Hon sprang nog en mycket längre sträcka an vad vi gjorde. Vi gick ca 6 km på dagens cachingrunda så motion fick vi. Det kan behövas.
Vi smög nedför berget för att inte väcka trollen. Eller så var det för att inte halka och rulla nedför som en snöboll. Det var inte lika mycket snö här som hemma hos oss. Vi har tydligen fått mycket mer än på andra håll. Ner kom vi trots allt.
Sen gick vi vidare mot fler gömmor som fanns i området. Skogsvägarna var förstås inte plogade. Vi parkerade och gick till fots. Det var ibland lite jobbigt att pulsa fram i snön. Skaren höll för Tess men inte för en betydligt tyngre tant. Ibland kunde man gå uppe på skaren, men plötsligt sjönk man igenom.
Efter några hundra meter kom vi fram till Domarringen i Jönshult. Det var en lite äldre cache på ett fint ställe. Jag gillar dessa historiska platser som har något att berätta. Fast ibland vet vi inte vad det är de vill berätta. Idag betyder platsen inget för människorna som bor i närheten, men förr var den säkert en viktig plats för deras liv.
Vi fick leta ett litet tag innan Fredrik spanade in burken och kunde logga. Den hade det klassiska täckmaterialet för att dölja burken. Om man hittar en prydlig hög av parallella pinnar, kan man gissa att där bakom finns en geocache. Mer än en burk hittades på det sättet.
Solen sken mellan trädstammarna. Vårsolen värmer även om det är minusgrader. Jag har fått lära mig av meteorologerna att det är det som kallas dagsmeja. Äkta dagsmeja är det bara vid minusgrader. När det är plusgrader har vi töväder. Det gäller att skilja på begreppen.
Vid Svarta Kärr fick vi gå på vatten igen. Jag stövlade rakt förbi likt många andra gjort tidigare enligt loggarna. Sen vände jag mig om mot de andra som kom efter. Då såg jag gömman på ett träd mitt emellan de andra. Den var en fin liten gömma.
Den sista cachen på den här promenadrundan låg vid Agnsjön, som är en liten utbuktning på Härån. Här har jag nog paddlat förbi för många år sedan. Nu var det ingen som paddlade, men det fanns gott om spår på sjöns snötäckta is. Tess bidrog till en massa nya spår. De gamla kanske skogens konung hade gjort. Vi såg älgspår på skogsvägen när vi gick mot gömman. Om någon månad, kunde vi läsa i loggbeskrivningen, skulle orren spela här och pärlugglan hoa. Det var synd att de inte spelade lite tidigare så vi fått höra dem.
Det var skönt i solen. Det var också skönt att hitta en riktigt klurig gömma nere vid strandkanten. Mina spanande falkögon fick syn på något som inte verkade riktigt naturligt. Där var den fina gömman.
Vi gick tillbaka mot bilen och fortsatte till Järnboda. Där parkerade vi och vandrade en bit längs munkaleden. Den har jag också gått för många år sedan. Nu följde vi leden för att leta upp några gömmor. När vi klev ur bilen, skuttade ett rådjur iväg över de vita fälten. Tess satte full fart efter det, men hon kom som tur var tillbaka när vi kallade in henne.
Solen sjönk bakom trädtopparna och det blev lite kyligare i luften, men än var det tillräckligt ljust för att leta burkar.
Den första gömman fanns vid Den vita stenen. Ljus var stenen, men snön var betydligt vitare. Här var det Tess som fick plocka fram burken. Det var en klassisk geocachegömma.
Den sista gömman fanns vid Den stora stenen, ett stort flyttblock i skogen. Här var burken välgömd, men jag såg den direkt och kände igen typen. Jag har en liknande hemma i mitt skåp som inte placerats ut än. Sonen tillverkade den åt mig i somras. Mellan de båda stencacherna skulle det finnas en camouflerad cache i en glänta. Vi hittade varken gläntan eller cachen och det var vi inte ensamma om. Det började bli lite mörkt så vi avbröt sökandet och tog Den stora stenen i stället. Det fanns tre cacher till längre fram vid Knektamossen, men dem sparade vi till ett annat tillfälle. Vi kanske försöker leta upp dem från andra hållet.
Det var väl en kilometer ungefär tillbaka till bilen. Vi traskade på i skymningen. Solen hade försvunnit och månens liggande skära syntes ganska högt på himlen. Det skulle ju finnas en komet där uppe. Vi undrade om vi kunde se den, men när vi undersökte det senare fick vi veta att då hade vi behövt starka kikare. Vi fortsatte hemåt och hann ta en cache till på vägen. Det var en enkel skyltcache på gränsen mellan kommunerna. Gränsen överskreds och vi kom in i vår hemkommun igen. Jag körde hem mina passagerare och fortsatte hem till min hund och lite trevlig nätloggning. Åtta fynd blev dagens resultat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar