Det är mycket nu

Snödropparna utanför min dörr har vuxit och blivit fler. Det är ett säkert tecken på att våren kommer även om det visst ska bli kallare igen. Ikväll hörde jag att det skulle komma snö nästa vecka. Det vill vi inte. Nu har snön gjort sitt.

Det är mycket nu och den här dagen var inget undantag. I skolan jobbar vi och sliter inte minst med att förbereda eleverna för nästa veckas nationella prov i matematik. Både elever och lärare känner sig stressade och oroade. Läs bara vad min bloggvän skriver här. Det är inte klokt. Jag hoppas höga vederbörande tar till sig.

Efter lunch hade jag det lite lugnare. Jag kunde sitta i grupprummet och jobba vid datorn medan eleverna fick vara med om Bibeläventyret. De hade roligt och fick lära sig om Nya Testamentet och jag hann jobba undan en del. Precis innan jag ska sluta får jag ett SMS från Katrin. Hon och Fredrik befinner sig ute vid min senaste geocachegömma som släpptes kl 12 idag som en hyllning till alla kvinnor på Internationella Kvinnodagen. De kunde inte hitta den. Jag sms:ade tillbaka: "Slutar strax. Kommer." När jag skickat hem eleverna och tackat bibeläventyrarna, åkte jag hemåt för det var halvvägs hem som gömman fanns. De hade hittat första steget och jag behövde bara säga att de skulle vidga sökområdet lite så hittade de burken. Sedan åkte vi åt varsitt håll. Jag måste ju hem till hunden och de åkte hem till sitt.

Hunden ville förstås ut och gå. Solen sken och fåglarna kvittrade. Vi gick en runda på de isisga vägarna. Stigen över kullen liknar mest en frusen bäck. 

Här och där finns mycket snö kvar. Skaren kan vara hårt på sina håll. Det brukar betyda att rådjuren har svårt att hitta mat, men nu börjar marken titta fram mellan allt det vita. Då blir det kanske lite enklare för dem att ta sig fram. Det blir lerigt och blött mellan isfläckarna på vägen. Hunden blir riktigt smutsig om tassar och buk.

Idag tänker jag mycket på min vän som just förlorat sin hund. Han var väl tre år och hon har jobbat mycket med honom för att få honom att bli den härliga hund han nu var. När de var ute, stack han iväg och kom ut på en större trafikerad väg. Där blev han överkörd och dog. Om det hände min hund, skulle jag gråta floder, tror jag. Saknaden skulle bli stor även om man alltid har minnena kvar. Vi vet aldrig hur länge vi har varandra.

Efter promenaden tog jag en liten fika och gav hunden mat. Sen satte jag mig i bilen och åkte till stan för en del ärenden. I en affär träffade jag på Katrin. Vi möttes alltså två gånger denna dag.

När ärendena var uträttade, fick jag för mig att åka bort till Prostsjön och försöka hitta en av Fredriks gömmor där. Jag hade två kvar att leta upp. Sen förra gången har han lagt till en ledtråd och jag anade vad jag skulle titta efter. Ändå tog det en stund innan jag hittade den lilla burken som var välgömd. Han har en liknande gömma på ett annat ställe och den hittade jag också efter en stunds letande. Min GPS ville skicka iväg mig 12 m bort, men jag vände tillbaka till samma ställe som jag nollade på vid ett tidigare besök på platsen. När jag kom från andra hållet, föll blicken på en misstänkt plats. Javisst, där var den ju.

 Precis när jag skulle logga den ringer mobiltelefonen. Vi skulle gratulera en femtioåring ikväll. Det höll jag på att glömma. De andra väntade på mig. De fick åka före och så kom jag lite senare. Det var öppet hus hemma hos honom och många droppade in för att gratulera. Vi fick både smörgåstårta och tårtbuffé.

Sen åkte jag hem till hunden. Maken var som vanligt på Tonår. Imorgon har vi ledardag i kyrkan. Ja, vi samlas vid kyrkan, men sen ska vi vara ute hela förmiddagen. Det gäller nog att klä sig varmt för det ska visst bli riktigt kallt i natt. Det ska bli spännande att se vad vi får vara med om.