Vårdagjämning i Småland

Drivor på vägen

 Vem kan tro att vi passerat vårdagjämningen? Här är ju fortfarande full vinter. Flera minusgrader och kalla isvindar. Det lockar inte precis till långa promenader. Inte ens hunden ville gå på långpromenad idag. När jag stannade till, vände han och skuttade hemåt. Han gillar nog inte yrsnön heller. Den driver igen vägarna och stigarna försvinner så man får spåra nytt varje gång.

Var är Takko?

 Idag hade vi studiedag. För en gångs skull fick vi syssla med något som vi önskat få prata om. Många gånger känns studiedagsprogram som utfyllnad. Det gäller att fylla vår tid, inte att använda tiden till något vettigt. Idag fick vi prata om viktiga saker som berörde oss. Då går dagen fort.

 Igår var jag ledig. Egentligen hade jag tid avsatt för rättning av nationella prov, men det arbetet hade jag redan klarat av. Det mesta rättade jag i helgen. Det sista delprovet gjorde jag färdigt i tisdags kväll. Därför kunde jag ägna gårdagen åt annat. Jag kunde sova lite längre, äta frukost i lugn och ro, titta på ett TV-program jag missat, gå ut med hunden och fika. TV-programmet var När livet vänder med Anja Kontor. Avsnittet handlade om Tomas Sjödin och hans familj. Han tillhör mina favoritföreläsare. Det är en så klok man. Han hade så många bra saker att säga. Titta gärna på det. Det finns på Svtplay ett tag till.

Årån

Vid halv tolv gav jag mig av mot stan. Hunden fick stanna hemma. Jag skulle plocka upp Katrin och sen skulle vi åka utåt mina hemtrakter och logga lite burkar som vi hade kvar. Vi tänkte också hälsa på min mamma och fika där. Därför stannade jag först till vid Stigs bageri och inhandlade lite fikabröd. När jag satte mig i bilen igen, hörde jag plinget i mobilen. Det var en ny cache som släpptes och jag befann mig bara 428 meter ifrån den. Jag kollade snabbt in var, startade bilen och drog iväg. Bilen parkerade jag vid en mack och sen småsprang jag mot gömman. Jag fick syn på burken med en gång och plockade fram den. När jag vände mig om, fick jag se en kille komma lubbande mot mig. Jag förstod genast att det var Virrepinnen. Han har legat lågt med geocachingen i vinter och mest jagat vilda djur. Nu hade han lunchrast och då åker han ju förbi här. Han bor alldeles i närheten. Han undrade förstås vad jag gjorde i stan en vanlig onsdag. Givetvis delade jag kamratligt FTF:en med honom. Vi småpratade lite på vägen tillbaka till bilarna. Sen skildes vi och jag drog mot Katrins "place". Jag mötte henne och Tess på vägen.

Knipänder i Årån

 Geohunden Tess fick inte heller följa med. Den här dagen åkte vi själva. Vi körde väg 27 söderut. jag stannade till vid Årån för att titta till min gömma där. Loggboken skulle vara fuktig hade den senaste loggaren skrivit. Lite fuktig var den, men jag har sett betydligt värre. Det var lika bra att byta ut både den och pennan mot bättre grejor. Dessutom satte jag dit ett par små magneter så att den skulle hålla sig på plats. Jag gick fram till bron över ån och kollade vattenflödet. Det var mycket vatten i forsen. Några knipor simmade i det kalla vattnet.

Klokare loggar

Inne i Horda stannade vi först och letade efter en gömma som jag fått grönt ljus på i geocheckern, men hur vi än sökte ville den inte krypa fram. Vi fick ge upp. Det kanske går bättre när snön försvinner. Den andra gömman fanns i hembygdsparken. Vi var där i somras tillsammans med malmösonen.  Då löste vi första steget, men slutgömman hittade vi inte. Nu gick jag till samma ställe och hittade den omedelbart. Den kan inte ha varit där förra gången. Då skulle vi ha sett den. Det var i alla fall skönt att hitta den i snålblåsten.

Horda hembygdspark

Sen åkte vi upp till Kolvarp och fikade hemma hos mamma. Där var det varmt och skönt i stugan.  Det var ett tag sedan vi sågs. Vinterkräksjukan och mycket jobb har hindrat besök tidigare. Man vill ju inte smitta ner henne. Hon satt i köket och virkade när vi kom. Vi stannade och pratade en stund med henne innan vi fortsatte dagens utflykt.

Bistert vid Rikas hörna

Nästa ort vi stannade på var Rydaholm. Katrin letade upp en cache som jag redan tagit. Den fanns vid örtagården i Rikas hörna.

Snöfall vid Frikyrkan

Vid Frikyrkan i Rydaholm har jag stannat till ett par gånger och letat. Den gömman ska vara en 1/1:a, alltså väldigt lätt. Problemet är bara att det finns så många mugglare där, alltså icke-geocachare. Medan vi letade passerade många ungdomer förbi. De kom säkert från tåget. Andra promenerade åt andra hållet. Det var ovanligt många ute i busvädret. Till från snöade det under hela dagen.

Kyrkcachen loggad

En man skyndade förbi och undrade vad vi letade efter. Vi tänkte att det var bäst att säga som det var. Vi var ju precis utanför Guds hus. Så vi berättade att vi letade efter en geocache. Aha, sa han, och önskade oss lycka till innan han rusade vidare. Strax efter hittade Katrin den lilla burken och vi kunde logga även denna.

Cachen befriad från pinnarna

Bilen rullade vidare söderut. Inte blev det varmare för det, men vi fortsate leta burkar. I Hjortsberga åkte vi fram till lägergården där jag var på konfirmationsläger en sommar på 60-talet. jag har varit där och letat efter gömman en gång förut utan resultat. Den här gången upptäckte jag en hög med pinnar som så misstänkt ut. Jag lyfte på alla pinnarna och där var burken. Den kan inte ha varit där förra gången. Då letade jag överallt runt omkring.

Den fastfrusna cachen lossas

Burken var lokaliserad, men ett problem kvarstod.  Den var fastfrusen. Vi fick gräva lite runtom. Alla störe verktyg fanns i ryggsäcken i bilen och vi orkade inte gå tillbaka och hämta dem. Min användbara pincett fick tjänstgöra. Till slut började burken röra på sig och jag kunde rycka loss den. Fastfrusna burkar är ett av problemen man kan stöta på vid vintercaching.

Fiffiga gömman smälter väl in

Nästa metropol var Alvesta. Här hade vi ganska många gömmor kvar. Vi kom precis när alla slutade jobbet, så den första gömman valde vi att avstå från och kanske återkomma till. Vi hittade några andra i stället. Slakteriet kommer jag ihåg att pappa brukade skicka djur till på 60-talet. Nu är det nedlagt. Det var viss Alvedoor också eller åtminstone kursat. Båda gömmorna smälte väl in i omgivningarna, men vi lyckades hitta dem. På det senare stället tog vi med burken in i bilen för att logga i skydd undan blåst och snö. När vi skulle sätta tillbaka den, hade en bil stannat i närheten så vi kunde inte göra det direkt. Burken fick följa med till nästa gömma. Sen åkte vi tillbaka och placerade den på samma ställe som vi hittade den. Då var det fritt fram.

Ruiner vid Klosters röstskola

 Nästa ställe var ett häftigt sådant. Det var en ruin vid sjön Salens strand. Där hade funnits en röstskola, men den hade brunnit ner. Nu var där bara rester av husen. Men de låg vackert. Det gick en vandringsled förbi rakt igenom ruinerna.

Lite UE Light

Burken fanns inuti ett gammalt hus. Det blev lite Urban Exploration Light av letandet. Det är spännande att leta på övergivna platser. Naturen håller på att ta tillbaka området. Vi hittade gömman där ledtråden sagt den skulle vara.

Ödsligt vid knutpunkten

Nu var vi hungriga och åkte till ett gatukök där det skulle finnas en annan gömma. Vi kikade runt lite innan vi gick in och förstod att den fanns rätt högt upp. Många hade antytt i loggarna att de använt ett redskap. Stegen fanns med i bagaget om vi ville försöka. Först behövde vi lite mat. Det fick vi också, när vi satt oss inne i lokalen. Efteråt bestämde vi oss för att avstå klättrandet. Det var kallt och det fanns fler gömmor att leta upp.

Alvesta station

Den sista gömman vi hittade fanns vid stationen i Alvesta. Det är en stor station men den var helt öde när vi tog trappan upp, gick gången över spåren och åkte rulltrappan ner ut på perrongen. Vi hittade den lilla burken enkelt och kunde snart återvända samma väg. Vi gjorde ett försök till, men den gömman var nog borta. Det var fler som misslyckats där. Nu var vi ganska nöjda med dagen och lät bilen rulla norrut igen tillbaka till hemlänet.

Jag släppte av Katrin i Värnamo och fortsatte hemåt. Fast det dröjde ett tag till innan jag var hemma. Det var dags för vår gemenskapsgrupp att träffas så jag åkte direkt dit. Vi börjar alltid med lite fika. Det var gott med en macka och te. Sen samtalar vi en stund om livet. Nu hade vi kommit till bekymmerslöshetspärlan i Martin Lönnebos Frälsarkrans. Det fanns mycket att prata om. Alla har vi våra egna bekymmer. Vi gör oss alldeles för ofta för mycket bekymmer. Småsaker kan bli stora berg, men det går att ta sig förbi bergen också. Vi får dela våra bekymmer med varandra. Vi pratade också om det program jag tittade på tidigare på dagen. För Tomas Sjödin var bönen en viktig ventil när bekymren hopade sig. Så är det nog för mig också. Ibland kan man undra varför man ska be till Gud. Han vet ju redan allt. Men bönen är nog viktig för oss. Där får vi lämna en del av det som tynger oss och hämta ny kraft att orka gå vidare.