Ledardag på Store Mosse

Det var redan i lördags morse vi gav oss av till Lövö, men jag har inte kunnat berätta om dagen tidigare. Efter utflykten var jag för trött. Jag lade in bilderna sen orkade jag inte mer. Igår var jag helt utslagen av feberfrossa, värk i bihålor och huvud. Jag missade Katrins födelsedagsfest och jag började ana att jag inte skulle kunna jobba idag. Medan jag höll på att skriva ett SMS till min kollega fick jag rusa till toan och kräkas. Det avgjorde det hela. Det fick bli en sjukdag hemma. Huvudvärken är kvar, men jag hoppas den ska ge sig också.

Tillbaka till lördagen. Vi var sexton personer som anmält sig till ledardagen för alla som är ledare i missionskyrkans arbete. Den yngste var tio och jag var väl äldst med mina sextio år på nacken. Samlingen var vid missionskyrkan i Forsheda. Sedan packade vi in oss i bilarna och åkte till Lövö vid Store Mosse. Det är en härlig plats som jag gärna återvänder till vid vilken tid på året som helst.

Den som höll i dagens program var Ingemar Tauson och det gjorde han med den äran. Vi började med en liten andakt då han delade ett bibelord med oss.

Vi hivade upp ryggsäckarna på ryggen packade med fika och sittunderlag, bibel och anteckningsmaterial. Det var lite snö kvar på marken och is här och där, men vi kunde ta oss fram utan att halka omkring alltför mycket. Det var lite kallt i luften så det gällde förstås att hålla igång.

Det blev Lövörundan som vi gick. Den är ca 3 kilometer och går på åsarna. Man följer leden mot Kittlakull en bit. Sen viker man västerut och tar sig runt tillbaka mot Lövö. Det är en lagom lång runda som jag kan rekommendera för alla.

Vi höll oss i skogen och gick inte ut på mossen. Spången var nedisad och svårt att gå på så Ingemar ändrade sina planer. I skogen var det lättare att ta sig fram.

Efter en liten promenad stannade vi för att samtala i grupper. Vi var indelade i fyra grupper med fyra deltagare i varje. Vi spred ut oss och satte oss att prata om vad Jesus menade när han sa att vi har ögon men ser inte och öron men hör inte. Vad är det vi inte ser och hör? I vår grupp kom vi fram till att vi ofta ser genom ett filter. Det är nödvändigt att sålla bort intryck. Annars skulle vi bli överbelastade. Men det gäller att ha rätt filter. Ibland ser vi inte helheten för alla detaljer, ibland är det tvärtom. Ibland ser vi inte den enskilde scouten utan bara patrullen, ibland kanske vi bara ser den som gör mycket väsen och inte gruppen. En del människor ser alltid svårigheterna först medan andra fokuserar på möjligheterna. Vi behöver se både ock. Därför kan vi komplettera varandra. De andra grupperna hade också intressanta tankar som vi fick dela när vi samlades igen.

Lite praktiska övningar fick vi också vara med om. Innan vi kunde fortsätta vandringen var vi tvungna att ta oss igenom ett nät av rep uppspänt mellan tallarna. I gruppen fick vi hjälpas åt, men vi måste använda olika hål för att ta oss över på andra sidan.

Detta skedde på olika sätt och med olika stilar. Ambjörn kastade sig igenom med ett stålmannenhopp. Han landade på axeln och rullade runt. Det hade jag aldrig klarat. Det var tur att det fanns olika stora hål. Jag tog mig igenom mellan de två nedre repen.

Sedan fortsatte vi vandringen en bit till. Vi gick och samtalade längs stigen. Det är trevligt att träffas så här. Det blir annorlunda än när man möts på samlingarna i kyrkan. Här kan man lära känna varandra på ett annat sätt.

även Lövörundan är spångad på sina ställen. Det var inga problem med vätan, men det kunde vara halt här och där. Ibland fick vi gå vid sidan om stigen för att inte halka.

Vid nästa stopp var det dags för fika. Vi satte oss på några nedfallna stockar och plockade fram vår medhavda matsäck. Det smakade gott med kaffe och en macka.

Det är lätt att bli kall när man sitter still och pausar. Så innan vi gick vidare lekte vi trädkramarleken. Jag glömde bort att ta kort när vi höll på. Det var jobbigt att springa och jaga bland mossan och blåbärsriset så visst blev vi varma.

Vi traskade vidare längs leden genom tallskogen på åsarna. Vi skymtade en del hagar mellan träden och ett och annat surhål som nu var istäckt. Det kom en del snöflingor dalande.

Vid det sista stoppet på vandringen fick vi be för varandra i grupperna. Vi kunde också dela med oss av tankar och bilder som vi fick medan vi bad. jag fick en bild av en båt som seglade i full fart i vinden. Jag såg någon som stod i fören och spanade framåt. Tanken jag fick då var att det är den som står längst fram eller går före som först ser målen, som ser vart vi är på väg. När vi sedan berättade för varandra var det en annan som sa att det är också den som ser var grunden finns. Som ledare går vi alltid före och vi behöver ha blicken på målet men också se farorna längs vägen.

Förutom isen mötte vi väl inga större faror längs vår vandring. Vi kom tillbaka till Lövö utan skador.

Det är alltid skönt när man skymtar målet. Vi såg de röda stugorna och skyndade på stegen för att komma fram.

Invid huset hittade vi lä för vinden, som kändes bitande kall mot kinden. Det var kanske den som orsakade värken i bihålorna.

Men aktiviteterna var inte slut för dagen. Vi samlades på det snötäckta fältet och spelade variant på brännboll.

Den stora röda mjuka bollen med handtag skickades iväg mellan benen eller över huvudet om man hellre ville det.

Ibland flög bollen högt i stället för långt.

Sen gällde det att springa runt planen.

Utespelarna skulle förstås fånga bolen och försöka bränna innespelarna.

Brännaren måste vara snabb för att kunna bränna de som sprang.

Sen bytte vi förstås så att utelaget fick bli innelag.

Det var riktigt svettigt att spela på snöplanen. Efter matchen, som vårt lag vann med en poäng, gick vi tillbaka till stugorna medan några stannade kvar för att spela vidare.

Vi andra plockade fram grillen och stekte hamburgare till alla.

Nu var vi ganska hungriga så det smakade förstås bra med lite varm mat i magen.

Några hittade en fin utsiktsplats att äta sina hamburgare på.

Andra utnyttjade bänkarna på verandan. men trevligt verkade alla ha det. Till sist var vi några som letade upp den geocache som finns på Lövö. Jag hade ju hittat den förut så jag lät de andra leta. Den fanns kvar och var ganska torr och fin. Sedan samlades vi för avslutning på dagen och åkte hemåt mot Forsheda.

Det var en härlig dag även om det var kallt. jag var med om en märklig sak under dagen. På morgonen snubblade jag, när jag gick nedför trappan, och stötte i högerfoten. Det gjorde lite ont och jag tänkte att där försvann möjligheten att vara med under dagen. Men det onda försvann med en gång och jag kunde snöra på mig kängorna utan problem. Jag gick hela dagen utan problem, men när jag skulle kliva ur bilen vid missionskyrkan, kunde jag knappt stå på foten. Då gjorde det jätteont, men jag kunde ta mig hem i alla fall. hela kvällen hade jag ont. Sen gick det sakta över. Det var nog meningen att jag skulle vara med, så Gud ordnade väl så att jag inte behövde ha ont under vandringen. Nu hoppas jag bara att huvudvärken ska gå över helt och hållet. Den håller på att lätta och nu ska jag försöka äta lite lunch så att krafterna kan återvända.