Vida vyer, urskog och vattenfall

Taybärsbusken blommar

 Ännu en härlig försommardag med sol, fågelsång och blomdoft. Dessutom var det en ledig dag. jag kunde sova ut och tog en slow start breakfast. Det blev förmiddagskaffe nästan direkt. Som vanligt tar det ett tag innan jag kommer igång och kan utföra dagens aktiviteter som kräver lite mer energi.

Skira aklejor 

Det blev grillat idag också. Den nya grillen måste ju utnyttjas. Idag tog vi grillspett. Vi satt ute på altanen med utsikt över dammen och ladugårdstunet. Plötsligt hör jag en koltrast sjunga alldeles intill oss. Jag älskar den sången. När jag tittar bortåt dammen sitter han där.

Fantastiska detaljer hos trädgårdsklinten

Ibland rusar man runt och gör lite här och lite där och får ändå inget gjort. Det spretar åt alla håll. Men idag fick jag en del gjort i alla fall. Vi hann städa av det värsta. Jag rensade skrivbordet. Sen planterade jag några växter som jag köpt men inte fått ner i krukorna. Då upptäckte jag att jag hade två dahlior till. Jag trodde inte de levde när jag plockade upp krukorna från potatiskällaren och satte dem därför åt sidan. Nu hade de gröna blad som skjutit upp ur jorden.

Aklejorna korsar sig hej vilt

Hunden hjälpte mig att plantera och vattna. Det var torrt i amplarna. Nu när det blåser ganska mycket, torkar det också ut. Sen tog vi en liten promenad.

Planerna var att försöka hinna med en liten tur på motorcykeln framåt eftermiddagen. Jag har berättat för maken om en del spännande platser jag besökt på mina geocachingturer. Ibland blir han nyfiken på dem. Först åkte vi till Anderstorp för där ville han se den gamla ångsågen ute i skogen. När jag var där var den helt omringad av växtligheten, men nu syns den från vägen för de har huggit ner så mycket. Det blev inga bilder därifrån den här gången för vi satt kvar på motorcykeln och tittade från vägen. Sen fortsatte vi till ett annat spännande sälle, Nennesmo urskog.

Här har jag inte varit förut även om planer har funnits på ett besök. Jag har väl nämnt det för maken så det var han som föreslog att vi kulle åka hit. Nennesmo urskog är ett kyrkoreservat som sköts av stiftet. Vi åkte nästan 2 km ut i skogen. Sen parkerade vi hojen och gick ca 150 m till fots.

Ängån rinner här och vi var tvungna att ta oss över på hängbron över den. Den gungade rejält, men den höll trots att några av brädorna var brutna. Vi valde ändå att ta oss över en i taget.

På andra sidan fick skogen sköta sig själv. Det låg en del träd som fick förmultna på egen hand. Här fanns inte så många gamla träd som det brukar finnas i urskogar, men det kanske kommer att bli så småningom, om vi har tålamod.

I en liten glänta fanns cachen vi letade efter. Den hittade vi enkelt och jag kunde logga utan några som helst problem.

Markerna var fuktiga så här trivdes växter som gillar fuktig mark. Skogsstjärnorna  och violerna blommade. En gök gol för allt vad han var värd. Han var verkligen högljudd.

Sen tog vi oss tillbaka samma väg. Hängbron passerade åt andra hållet. Vi var nog båda lite lättade när vi kom över.Sen kunde vi läsa om reservatet på infotavlan innan vi åkte vidare.

Det var riktigt skönt att åka motorcykel. Lagom varmt och härliga vägar gör upplevelsen bara bättre. Det ska bli en tur imorgon också. Då åker vi lite längre, men det berättar jag väl mer om senare.

När vi sedan åkte vidare, kände jag igen mig. Den här vägen hade jag åkt förut. Jag pekade ut ett utsiktstorn för maken och sa att där har man en fantastisk utsikt. Sen fick jag visa vägen dit.

Förra gången letade jag bara upp gömman som finns vid en källa en liten bit bort. Jag klättrade upp i tornet då för det började regna så jag åkte vidare. Idag tog vi oss upp och spanade åt alla håll för att se om vi kunde se några landmärken. Vi såg förstås vindsnurror, master, berg och en massa skog.

Det är vackert i Småland. Vi vred på huvudet och kisade åt alla håll för att ta in allt det vackra. Det blåste lite på toppen. Vi var uppe på 188 meters höjd över havet. På avstånd hörde vi några ungars glada skratt. Då är livet härligt.

Det var dags att dra hemåt, men jag råkade berätta för maken att det fanns ett vattenfall lite längre bort. Det visade sig vara bara 1,3 km bort. Han blev genast intresserad. Där fanns förstås också en spännande gömma, Vä:s vattenfall. Vi tog os dit och letade en bra stund. Jag klättrade runt bland stenarna och var till och med ute och plaskade i vattenrännan. När jag kom från rätt håll, såg jag burken tydligt. Sen blev det lite pyssel för att komma åt loggboken. Till och med maken var imponerad och frågade om man satte betyg på gömmor. Jag berättade då att jag kunde ge favvopoäng, men just nu är de slut så jag måste logga ihop något till denna gömman.

Här hade det funnits en såg från 1865 till 1939. Vi såg skylten när vi gick tillbaka till vägen och motorcykeln för att åka hem. Det blev en trevlig runda och två loggade cacher som båda funnits på min attgöralista länge. Det känns alltid skönt att klara av det man länge tänkt göra. Det blev lite kyligare när solen dalade bakom trädtopparna och det blev kväll. Vi var hemma vid åttatiden och kunde värma oss med en kopp te.