Halkigt men klämmigt

Gårdagen blev en vilodag i stället för idag. Yngste sonen gav sig av ner till Blekinge igen, men vi andra var hemma och tog det lugnt. Ryggen säger ifrån vid vissa rörelser, men egentligen är det jobbigast när jag inte rört på mig på ett tag. Det är samma sak med det knäckta revbenet. Jobbigast är det på morgonen innan jag mjukat upp alla leder. Sen kan det gå bättre.

Den äldre av sönerna stannade kvar hemma för att packa ihop sina prylar inför flytten till Kalmar. Imorgon ska vi flytta hans prylar till det boende han hittat där. Men maken, hunden och jag tog oss ut i kylan på halkiga vägar. Maken brukar inte vara så pigg på att besöka geocacher, men om man kan locka med något annat intressant, kan han tänka sig att följa med. Det intressanta är oftast något ingenjörsmässigt och tekniskt. Idag var det de nya vindsnurrorna utanför Reftele som lockade ut honom.

Vi tog min lilla bil och svängde av strax innan Reftele över järnvägen och fortsatte sedan på en mindre väg i 2,5 km. Vi passerade Klämman I, den första vindsnurran, och fortsatte mot Klämman II. Det gick en avtagsväg uppför den branta backen, men min lilla bil ville inte dit upp. Det var ganska isigt och halt på vägen. Så vi parkerade vid kryseet och tog oss vidare till fots.

En traktorväg ledde in i granskogen och det syntes spår efter tidigare loggare så vi följde geostigen. Det hade kommit lite nysnö på morgonen men spåren syntes väl ändå.

Den fina och passande gömman hittades direkt och snart hade vi loggremsan i handen också. Sen var det bara att plocka fram pennan och signera som första loggare det här året. Klämman kunde läggas till listan över loggade burkar.

Bakom oss snurrade de båda vindkraftverken. Trots att vi inte kände av någon vind nere på marken, måste det ha blåst en hel del däruppe.

Det lät en del om de vinklade bladen. Här nerifrån syntes tydligt hur de kurvade sig. Himlen var blå bakom de vita molnen, men det var knappt att solen tittade fram mellan dem.

Sen återvände vi ut till den lilla vägen där det skulle finnas en liten parkeringsplats. Den var inte stor och fanns intill skjulet som såg ut som ett dass.

Nu ville vi in i bilvärmen igen. Det var ganska kallt om fingrarna. Så vi skyndade oss så gott vi kunde utan att halka på den isiga grusvägen. Dt bästa var att gå på snön i vägkanten eller i mitten av vägen.

Det krasade om kängorna, när vi lämnade lite olika spår efter oss. Här syns spår efter en geocachare, en mugglare och en liten geohund.Den sistnämnde halkade nog mest trtos att han har fyra ben att stå på.

Vi tog oss i alla fall ner till bilen nedanför backen och kunde åka hemåt igen. Det var någon mer bil som kört på vägen efter snöfallet, men de hade nog bara tittat på vindsnurrorna. Det fanns inga andra färska spår upp till gömman. På hemvägen stannade vi till vid Smålänningen i Bredaryd. Jag behövde komplettera lite i pysselskåpet. Ett nytt år behöver nya gömmor och då måste förrådet fyllas på ibland. Jag gillar ju mystar och funderar på att göra en månadsserie med mystar, en för varje månad. Vi får väl se vad som kommer fram, när jag tänkt klart.

Hemma i Rannäs skymtade solen bakom träden och molnen, men det mörknade rätt fort. 2-3 minuter längre blir den ljusa delen av dagen för varje ny dag som gryr. Det blev lasagne till middag, värmande och gott en såsdan här kylig dag. Kylan ska visst hålla i sig i varje fall några dagar till. Det blir nog lagom att mildvädret återvänder när skolan börjar igen.