Veckorapport från GeoFabian och Takko

Alla undrar säkert hur det har gått för GeoFabian. Han kan berätta att det behövdes lite extra styrkande kraft till batteriet. Sen hostade han igång och kunde skjutsa sin chaufför till jobbet. Visserligen finns det en hel del skavanker som skulle behöva åtgärdas men rullar gör han både fram och tillbaka.

På tisdagen var det snö på vägen. Det kom några centimeter och lade sig på allt och alla. Tallen fick en lätt överdrag i vitt. Den här dagen var himlen mulen och grå.

När vi kommit hem var det Takkos tur att luftas. Vi fick pulsa fram i den nyfallna snön. De mindre vägarna ligger långt ner på listan för de som plogar bort snön. Stigarna finns inte ens med på listan. Det är bara maken som brukar dra en repa över kullen. Annars får vi trampa upp stigen själva.

Ekarna på kullen hade också fått ett snötäcke. Det mesta av snön låg kvar, men då och då kom det en liten pust och snöflingor dalade ned i nacke på oss. Det glittrade om iskristallerna.

Takko gillade att lufsa fram i snön och nosa på alla spår efter både hundar, katter, harar, rådjur och rävar.

Lite snö fastnade i nosen men han verkade inte bry sig. Det var väl roligare att skutta och gräva i snön.

Snön döljer en hel del. Många fulheter försvinner när de kamoufleras av ett snötäcke. Men snön kan också försköna och accentuera detaljer i naturen och i trädgården, som annars försvinner i mångfalden.

Den här veckan har de första utvecklingssamtalen klarats av i skolan. Onsdagen blev lite längre än vanligt, men det får jag ta igen en annan gång. Magsjukan och influensan härjar och i vissa klasser var det många borta. En del fick gå hem under skoldagen för att de mådde illa. Än har jag klarat mig bra. Jag är mest rädd för magsjukan för den finns ju inget vaccin mot. Influensan har jag fått en spruta mot, men det finns ingen garanti. Virus och bakterier är mästare på att förändra sig och då hjälper inte vaccinet.

På torsdagen sken solen när GeoFabian rattades hemåt Rannäs. Egentligen skulle jag jobbat länge, men jag fick avstå från Mattelyftet p g a min värkande rygg. Ibland kan man inte pressa sig mer och det gäller att känna sina begränsningar.

Man blir förstås lite piggare av att se solens strålar lysa upp trädtopparna täckta av rimfrost och snö. Bakom dem var himlen klarblå.

Hemma blev det lite fika för att ytterligare uppliva livsandarna innan eftermiddagspromenaden med Takko. Nu hade solen gått i moln och börjat dala bakom skogen i väster.

Vägen till skogen var plogad och det var bara att följa spåren. Takko följde förstås lite sidospår och spännande dofter som kanske kommit i dagern när plogen vänt upp snön i vallar längs kanterna.

Hararna hade skuttat rakt över åkrarna även de hade gjort lite avstickare. Rådjuren krafsar och letar efter något ätbart under snön. De har det nog svårt nu att hitta mat.

Månen var redan uppe i öster och lyste svagt på den blekblå himlen. Det blev kallare igen. På morgonen hade temperaturen varit neråt 18-gradersstrecket, men den steg snabbt under dagen. Det är ganska stora skillnader i temperatur på dagarna.

Så blev det fredag igen. Lite mildare väder förebådade den kommande helgens ännu mildare dagar. Lektionerna och planeringen klarades snabbt av och redan strax innan ett kunde jag åka hemåt och ta ut hunden på en runda, äta lite lunch och göra mig i ordning för en fredagstur.

GeoFabian och jag hämtade upp Katrin i stan. Sen köpte vi lite fikabröd att ta med innan vi drog mot Gällaryd. Vid kyrkan skulle det finna sen snösäker gömma. Vi var ju lite sugna på att hitta en gömma. Det var ett bra tag sedan nu. Snön ställer till det för burkletare. Vi anade var den borde finnas, men antingen var den bort eller så var den infrusen. Vi kunde inte få tag på någon burk så det fick bli en DNF.

Julkrubban stod kvar utanför kyrkan. än hade inte Jesus flytt till Egypten och herdarna hade inte återvänt till sin fårahjord på ängarna. Vi flydde väl inte precis, men i alla fall jag återvände till mina barndomstrakter. Vi styrde mot Kolvarp för att hälsa på min mamma. Fikabröd hade vi med oss och kaffe kunde vi brygga hos henne. 90-åringen såg ut att må bra. Hon hade vilat hela veckan efter helgens firande. Nu är det vår tur att vila den här helgen. Det kanske kan bli en annan burkletartur med bättre resultat. Det piggar ju också upp.