Med grabbarna på Söderåsen

Malmösonen skulle åka tillbaka till Skåne. Så på tisdagen tog jag med den andre sonen och hunden och skjutsade ner honom dit. Först åkte jag förstås till vårdcentralen och lade om mitt sår. Men sen styrde vi söderut. Det blev ett stopp på vägen som vanligt vid Skåneporten. Det var lagom med kaffepaus på McD. Den här gången fanns det inga nya cacher att logga där. Hemma var vädret fortfarande hyfsat, men ju längre söderut vi kom desto molnigare blev det.

När vi ända var ute på en liten tripp, behövde vi ju inte åka raka vägen. Sonen hade inte precis någon tid att passa. Så vi svängde vänster mot Klippan och Ljungbyhed för att ta oss till Söderåsen. Förra sommaren åkte vi motorcykel på de fina små väger över åsen och jag kände igen mig. Vi åkte till Söderåsens Nationalpark. Huvudentrén med naturum finns vid Skäralid. Där parkerade vi och såg oss om. Jag kanske inte blev så imponerad av Naturum där. Jag tycker nog att Naturum vid Store Mosse har mycket mer och är trevligare, men det var vackert vid Skäralid.

Medan vi var inne på Naturum parkerade vi hunden på avsedd plats. Han är inte van vid att stå bunden så där, men det gick bra. Vi var inte inne så länge. Tyvärr hände en tråkig sak lite senare. Vi stod utanför restaurangen och sonen höll Takkos koppel. Då kom det ett par med en annan hanhund. Jag var inte så uppmärksam då. Han gillar ju inte andra hanhundar och brukar skälla på dem. Den andre hunden var inte bättre. Takko ryckte till och sonen tappade kopplet så Takko rusade fram och började bråka med den andra hunden. Vi fick slita isär dem. Takko klarade bataljen bra, men den andra hunden fick något sår som blödde. Jag vet inte hur allvarligt det blev. Hundens matte fick mitt namn och telefonnummer, men hon har inte hört av sig. Det kanske kommer en saftig räkning sen. Det är klart jag bad om ursäkt. Mer kan man inte göra. Det som hände går ju inte göra ogjort. Jag har försökt att träna Takko att möta andra hundar. Tikar går bra, men hanhundar är hopplöst att möta. Vi får väl se vad som händer.

Det som är unikt med Söderåsen är att det är en urbergshorst med rasbranter och sprickdalar. Vid Skäralid fanns en liten sjö nere i dalen där det simmade sångsvanar och änder. På sluttningarna växte det bokskog   och andra ädellövträd. Det fanns många leder man kunde vandra på åt olika håll.

Det är klart att vi försökte hitta några geocacher också när vi var där. På söderåsen fanns tre earthcacher. Den ena fanns här vid Skäralid och hette Rasbranter i Söderåsens nationalpark. En earthcache har ingen fysisk låda med loggbok som ska signeras. I stället finns det några frågor i cachebeskrivningen som man ska försöka besvara och sedan skicka sina svar till cacheägaren. Det var inga större problem att hitta svaren på de tre frågorna. De fanns i broschyrerna eller på infotavlorna. Det var bara den sista frågan som inte fanns där, men jag hittade svaret i en liten skrift inne på Naturum. Det fanns även en vanlig traditionell cache där, men den fanns utanför restaurangen och där var det gott om mugglare som åt lunch. Det kändes inte så kul att leta där. Sådana gömmor gillar jag inte. De kunde säkert ha hittat ett bättre gömställe om de ansträngt sig lite. Det verkade som att det var svårare att få lägga ut gömmor i den nationalparken än på Store Mosse där det inte har varit några problem i varje fall inte för mig. Här hade de fått tillstånd att lägga ut fem gömmor.

Efter Naturum åkte vi en liten väg uppför sluttningarna till Kopparhatten. Vi körde uppför den slingrande vägen under bokskogens tak. Bokarna var inte så kraftiga men många. Vi kom upp till en vändplan där man kunde parkera och gå fram till en utsiktsplattform. Därifrån såg man ner i sprickdalen. Det var branta stup och vi såg rasbranter, som bildats genom frostsprängning. Om man kommer hit innan löven spricker ut, kan man se formationerna tydligare. Men nu var det oerhört lummigt och grönt.

Vi hade en vidunderlig utsikt över Skåneslätterna söder om åsen. Den var verkligen imponerande. Det var en hel del folk som hittat hit. Där var några grabbar i lågstadieåldern tillsammans med sin pappa och några till. De ville kasta sten över stupet, som grabbar gärna gör om de kan. Pappan hindrade dem och sa att det kunde finnas folk som vandrade där nedanför och som kunde få stenarna i huvudet. Grabbarna trodde inte på honom. Det kanske berodde på att han inte menade vad han sa. Jag fick en känsla av att han mer sa det för vår skull än för att grabbarna faktiskt skulle kunna skada någon, att han ville på något sätt visa sig vara en god förälder inför oss. Om vi inte hade varit där, kanske han inte hade brytt sig. Det kan beror på lärarerfarenheten att man utvecklat en viss känslighet för nyanserna i förmaningarna. Den rätta känslan fanns inte där och han sneglade mer på mig när han förmanade dem än på dem han talade till. De försvann i alla fall och vi hade platsen för oss själva.

Vi kunde ta våra bilder och läsa frågorna. Svaren hittade vi enkelt i broschyrerna. Earthcachen hette förstås Kopparhatten. Namnet kommer från snapphanetiden då en flicka från trakten blev antastad av en svensk soldat. Hon lyckades freda sig genom att knuffa honom över stupet. Han tappade sin kopparhjälm som fastnade på något. Därifrån kommer namnet Kopparhatten. På den tiden var det säkert vilda trakter där snapphanarna lätt kunde ligga i bakhåll för de svenska trupperna.

Även här fanns det en vanlig cache en liten bit bort i bokskogen. Vi följde en stig och hittade burken med loggboken. Nationalparken #2 Kopparhatten var namnet. Det var en enkel gömma med en tydlig hint.

Nu började vi känna oss lite hungriga och åkte tillbaka nedför sluttningen. Vi fortsatte ner till Röstånga i sydöstra hörnet av nationalparken. Där fanns en annan entré som ledde in i Nackarpsdalen. Vid parkerinen fanns en liten ICA-affär där vi handlade några mackor och lite dricka. Sen hittade vi ett bord där vi kunde rasta och fika övervakade av ett troll.

Styrkta av mackorna gav vi oss av längs en led in i Nackarpsdalen. Här har det förut funnits dansbana och hållits konserter. Man har nog brukat marken och längre in i dalen fanns hagar där korna betade. De låg på marken och tittade på oss medan de idisslade sitt gräs.

Det var en speciell plats med den smala dalen omgiven av branta skogbevuxna sluttningar. Dalen var kanske 100-150 m bred men den sträckte sig långt in i åsen. Den tredje earthcachen för dagen listade vi ut här. Den hette förstås Nackarpsdalen. När jag kom hem, mejlade jag svaren till cacheägaren och fick svar dagen efter. Ett avsvaren visade sig vara fel. Aj då, men jag hade läst det i broschyren. jag skulle ha studerat infotavlan lite bättre. Som tur var finns Wikipedia. Jag kunde komplettera med det rätta svaret och fick godkänt. Dr ser man att man inte ska lita blint på alla broschyrer.

En bit in i dalen fanns en vanlig traditionell cache, Nackarpsdalen - Nackarp Valley. Ledtråden var under en liten mossig sten 6 m från träd. Det fanns ett antal små mossiga stenar att leta under. Men den fanns inte under dem på bilden.

Här var den. Jag hittade den helt enligt ledtråden. Vi kunde snabbt signera loggen och fortsätta vår vandring i dalen. Det var fler som vandrade där och det kan man förstå. Där var vackert.

På marken växte speciella och sällsynta ormbunkar. Jag vet inte om dessa hörde till dem. De var i alla fall vackra.

I nationalparken låter man de döda träden vara kvar. Därför finns det många sällsynta svampar, mossor och lavar. Det finns också många fåglar och småkryp. Vi hörde koltrasten sjunga i skogen lite längre fram. Den sjunger helt underbart.

Leden vi vandrade på gick fram till en liten sjö längst in i dalgången. Den hette Odensjön. Man kan ju bara fantisera om varför den heter så. Det var en cirkelrund liten sjö ca 150 m i diameter. Den låg där i skogen som ett öga, Odens öga. Var det kanske här han offrade sitt ena öga i Mimers brunn.

Sjön var omgiven av branta sluttningar med rasbranter. Den låg som i en krater. Den kanske är det som finns kvar av en gammal vulkan. Det har visst funnits vulkaner i området.

I sjön växte det vita näckrosor som blommade. Där simmade änder och svanar. Det fanns några bryggor och lite bord och bänkar där man kunde fika. Flera barnfamiljer hade hittat hit. Jag kan förstå att det är ett populärt utflyktsmål.

Vi stannade inte så länge utan vände tillbaka samma väg vi kom. Det fanns andra vägar runt men de gick uppe på branternas krön. Man kunde klättra upp på stigar nerifrån, men vi avstod från klättringen.

Fläderbuskarna hade utslagna blomkvastar lagom att plocka till fläderblomssaft. Vi plockade inga blommor. Det får man ju inte i nationalparken. Det fanns många andra geocacher i området, men när man reser med två mugglare och en hund, får man avstå från att logga alla burkar som finns för att inte trötta ut dem. Vi började bli lite lagom trötta av våra vandringar i nationalparken och tänkte fortsätta resan mot Malmö.

Men en gömma till tänkte vi leta upp. Den fanns vid Röstånga kyrka. Det var en liten kyrka och vi tyckte inte att kartan i GPS:en stämde riktigt. Den var inte riktigt korsformad. Vi gick in på kyrkogården och hittade en doftande schersmin. Den doftade helt underbart.

Bredvid den fanns en annan konstig buske men underliga frukter. Som tur var fanns en skylt som berätta om busken. Den hette Pimpernöt. Den hade jag aldrig hört talas om tidigare, men jag hittade lite fakta här och här. Det var en spännande buske.

Ledtråden till gömman var stor stubbe. Vi räknade ut att et inte kunde vara denna i alla fall. Det var en konstig gravsten, om det nu var en sådan. Det kanske var en minnessten. Det var svårt att läsa texten på den.  Vi nollade en bit utanför muren, så vi anade att vi nog var på fel nivå. Utanför muren var det ett brant stup. Vi tyckte förstås att det var lite konstigt om den skulle vara gömd på kyrkogården. Så vi traskade ut igen och gick runt kvateret.

Nedanför hittade vi en liten äng, en bäck med en gammal bro över till en gammal stuga. Vi fortsatte in på ängen.

Där inne nedanför branten hittade vi den stora stubben och en burk med loggbok. Allt stämde enligt beskrivning och ledtrådar bara man hittade rätt ställe. Det blev sista fyndet den dagen. Sedan åkte till Malmö, hem till sonens lya. Vi vilade en liten stund innan vi gick över till Mobilia och handlade lite mat. Vi åt lite enkel soppa. Vi hade tur med vädret för nu började det regna lite smått. Jag skickade ett SMS till min syster om att vi var i Malmö. Strax efteråt ringde hon och bjöd hem oss på kvällsmat. Det blev en trevlig och spontan släktträff.

Hon har en liten trevlig trädgård och ett växthus där hon odlar tomater bland annat. Nu hade hon några stora plantor som skulle upp till Småland, hem till vår mor och vår syster. Vi stuvade in dem i baksätet på min bil. Sen åkte vi hemåt Småland, hunden, den andre sonen och jag. Malmösonen fick syrran skjutsa hem. Han fick inte plats i bilen. Det regnade hela vägen hem så vi körde i ett svep och kom hem strax före midnatt.

Dagen efter var det dags att leverera tomatplantorna. De kunde ju inte stå i min bil. Först åkte jag till frisören och ordnade till sommarfrisyren. Sen fortsatte ut till Kolvarp. Mamma blev glad när jag plötsligt dök upp med plantorna. Vi installerade dem på hennes inglasade altan. Där kommer de säkert att frodas och ge riklig frukt. Mina egna små tomatplantor verkar tyna bort i regnet. Jag måste nog plantera om dem så fort jag bara kan. Plantor är ju om människor. De behöver lite omsorg för att kunna växa och frodas. Sen behöver vi sol också. Vi får hoppas den kommer tillbaka snarast.