Svartgölen än en gång

Vanlig vardag igen fast utan väckarklocka som säger att det är dags att jobba. Vi tog det ganska lugnt idag. Jag har börjat en sommarstickning och så satte jag på en tvättmaskin. Takko och jag gick en liten runda. Kort sagt, bara njöt av sommaren, som inte var så tokig. Det regnade inte som de sagt vid lunchtiden. Det kom bara en skur lite senare.

Karlskronasonen och jag åkte in till stan för att fixa hem lite grejer. Sen lagade han japansk mat. Det hette Karaage och bestod av friterad kyckling som doppats i någon speciell smet. Han hade varken ätit det förut eller tillagat det, men han hade sett hur man gjorde i ett youtubeklipp. Gott var det i alla fall. Det smakade mycket av vitlök och ingefära.

Framåt kvällen hade jag stämt träff med Katrin och Fredrik vid Store Mosse. Det blev ju inget cachande för min del i midsommar, men nu tänkte vi leta upp en ny gömma vid Svartgölen. Malmösonen hängde med. Båda hundarna också. Vi körde från olika håll och möttes vid Östra Rocknen. Därifrån utgår handikappleden ut till Svartgölen.

Först går man 1,5 k genom skogen på rocknen. Sen tar spången vid när man ska ut över mossen. Det var där spången började som de nya gömman fanns. På vägen dit hittade vi små knubbiga sommarkatareller. Sonen har verkligen blick för dessa.

Där fanns bord och bänkar som man kunde fika vid, men det fanns också gott om mygg och knott inne bland träden. Så vi avstod från att fika där och nöjde oss med att sätta på myggmedel.

När gömman kom, såg jag redan från början att koordinaterna inte kunde stämma. De visade rakt ut på mossen. Nu hade kommit nya koordinater som stämde mycket bättre. Det tog inte många minuter att hitta gömman. Det var Fredrik som hade ögonen med sig.

Sen valde vi att fortsätta på spången ända ut till Svartgölen. Fredrik hade inte loggat den gamla gömman där. Det var så skönt att traska över mossen. Fåglarna sjöng och hade flyguppvisning för oss.

Man kan tycka att mossen är ödslig och intetsägande, men det är den inte. Den växlar efter olika årstider. Nu sken solen och målade tuvorna gulgröna.

Fåglarna kvittrade och sjöng alldeles öronbedövande ikväll. En liten fågel hade flyguppvisning för oss samtidigt som den höll sin konsert. Den satte sig i toppen på de små tallarna och kvittrade. Det kan ha varot en buskskvätta, men vi hade svårt att se.

Det fanns gott om sileshår bland de röda vitmossorna. De hade stora och köttiga blad som såg ut som klubbor. Jag antar att det var storsileshår. De hade knoppar på blomstänglarna men de blommade inte än.

Blommade gjorde däremot tranbärsblommorna. De täckte hela tuvor med sina små vitrosa blommor. Det kan nog bli gott om tranbär till hösten. Det är riktigt gott med tranbärssylt. I höstas fick jag en burk tranbärsylt av 1000sjöar, som han plockat och kokat själv.

Framme vid Svartgölen slapp vi i alla fall flygfäna. Där fläktade det lite grand. Andra sidan sjön skymtade vi två sångsvanar som simmade runt i vattnet.

Tess älskar ju att bada så hon hoppade i plurret. Takko däremot är en riktig badkruka. Han stod kvar på stranden och tittade på henne.

När hon kom upp, fick han sig en dusch. Det gillade han nog inte. Han fick duscha i morse och då fick jag lyfta i honom i duschutrymmet. Han var stel som en pinne medan jag duschade av honom.

Han tyckte nog att det räckte med att smaka på vattnet. Han blev väl törstig preis som vi. Jag hade med mig några skivor från vetekransen och lite jordgubbssaft som vi kunde ha som fika.

Det var skönt att sitta där en stund och pausa. Tess fick agera fotomodell där hon satt uppflugen på räcket. Takko höll sig nere på trädäcket. Fredrik hittade den gamla gömman också och kunde signera loggen. Sen gick vi tillbaka till parkeringen samma väg som vi kom. För min del blev det bara en gömma den här turen. Vi skildes åt där på parkeringen. Sonen, hunden och jag åkte hemåt igen över High Chaparall. Där skulle det bli hästtävlingar såg vi. De andra fortsatte kanske till några fler gömmor.

När vi körde genom Fänestad, fick vi syn på en stor lyftballong framför oss. Det är inte så ofta man ser sådan. Den var häftig.

Tillbaka här hemma rensade sonen kantarellerna och stekte dem i smör. Sen njöt han och jag av dem på en macka. Det är ju bara vi som gillar svamp. De andra avstår gärna och det är vi glada för. Då får vi mer.

Igår kväll var det fullmåne och den var ovanligt stor. Den kallades "supermoon" av mina amerikanska vänner på Facebook. Det beror visst på att den är närmare jorden än vad den kommer att vara på länge. Det var någorlunda molnfritt. Så jag gjorde ett försök att fånga den på bild. Det blev inte helt lyckat. Ikväll är det kanske mulet så vi inte ser månen.

Det börjar bli dags att släcka ner och sova en stund. Imorgon ska vi åka till Malmö, pojkarna och jag. Ja, hunden får också följa med. Det kommer väl en rapport lite senare.